EMELIEFANNY - BLOGGEN ÄR AVSLUTAD

Oj.. vad hände med utmaningen?! Dagens utmaning handlar om vad jag hade på mig. Mjukisbraller och tröja. Jag har ingen bild och det känns heller inte värt att visa bild på dessa kläder. Inge märkvärdigt liksom.

Jag trivs bra i mitt korta och mörka hår, superskönt är det, men jag måste nog säga att jag trivdes som bäst i mitt sådär lagomt långa hår och min ljusa jätte fina hårfärg. Jag kunde göra en fläta utav luggen!
Det var lite slitet dock, vilket det blir lätt när jag har långt hår, likaså skitit.



Inte den bästa bilden, men den ända.

Plånbok
Lipsyl
Överlevnadsbok
Mascara
Tabletter, för värk + vitaminer och någon annan för magen..
Nycklar
Mobil
Tamponger, brukar alltid ligga i oavsett tid i månaden.
Cocealer
Hörlurar
Kalendern brukar få följa med ibland den å.

Jag är så tråkig att jag inte har någon bild, men det struntar jag i för jag orkar inte.

Klockan ringde kvart i sex, efter lite kompromissande med mig själv klev jag upp tjugo i sju. Jag började med att sminka mig, platta håret, packa väskan inför idrott och leta kläder. Jag väckte sen Nea lagomt till sju, därefter fortsatte jag med att packa väskan och sen satt jag mig ner för att kika på julkalendern tillsammans med henne, då jag faktiskt hade lite tid kvar innan det blev dags för att möta Lovisa. Rejält sömning och med en hals som värkte traskade jag och Lovisa till skolan. Där börjar vi med spanska, och eftersom vi är klara med allt blev det film, följt utav idrott. Jag var dock inte med, nu efter allt med magont har jag blivit hur förkyld som helst så vila var nog ett bra val. Det var en fri lektion så det spelar nog ingen större roll!
Fortsätter med svenska 10.45 sedan lunch 11.25. Under lunchen bestämmer jag mig för att jag måste hem och hämta tabletter och så blev det, jag och Lovisa fick springa, men vi hann. Mattelektionen började direkt vi kom tillbaka och Jimmy hade mötte med en från klassen och dennes förälder så Albin.W fick hålla i lektionen, ni kan ju gissa hur det gick. Jobbade någon? Nej. Filip rev ner bänkar, Albin jagade Albin.W, Simon bjöd på sång och Mathilda låg på golvet tillsammans med Hanna. Min goa klass som sagt! :) Mellan blev det rast och då blev det något slags "kirg" med pennor, alla ritade på alla, tjusiga blev vi! Sista lektionen börjde 14.20 och var otroligt seg. Karin hade genomgång om Romarriket i tjugo minuter, därefter återstod bara sextio minuter till. Vi skulle fylla i kartor på hur storleken varit under olika epoker (säger man så tro?) på Romarriket. Jag trodde ärligt att jag skulle dö. Filip sitter och skrattar så att jag inte kan hålla mig, Karin får spel och allting blir helt plötsligt jättekul..
Vi slutar inte äns en ynkast minut tidigare trots att alla är trötta och helt slut. Sista lektionen på dagen, sista veckan, klart man är trött.. Vid skåpet får jag inte komma in i mitt skåp för Albin springer förbi och smäller igen dörren, och jag är inte direkt den med världens muskler. Men efter många om och men blir jag redo för att gå hem och tar Lovisa i armen. Väl hemma har jag badat, suttit i soffan, tjurat lite grand, druckit och ätit barnmat. Vilket ledde till upptäckten av att ettåringar äter sjukt mycket mat.
Det som återstår utav dagen tänker jag ägna åt planering, julklappsletande, plugg, träning och ännu ett bad. Jag har ingen lust och känner mig som ett spöke.
Jag blir hemma med min lilla systeryster idag, det blir mys i dubbelsängen. Härliga tisdag, jag måste vara vaken för att hon ska somna, jag som är så trött. Stackars, stackars Emelie.

Dagens utmaning går ut på att jag ska tala om vad jag har ätit.. intressant?!
Jaja.. Jag har ingen vidare matlust för tillfället, men jag delar med mig utav det lilla och extremt dåliga jag ätit.
2 koppar kaffe, en som start på dagen och en nu för att orka med läxorna. Jag och Lovisa delade på en ogräddad lussebulle på HK:n, och där var allt jag ätit och kommer äta idag. Som sagt, matlusten är låg. Jag mår illa, och lider utav yrsel till och från. Läskigt.

Jag har dock sovit alldeles ypperligt inatt, men ändå denna yrsel. Jag somnade till Emil Jensen härliga sång - väck mig inte imorgon. Besrkiver ungefär vad jag känner för tillfället också.

Jag kör dubbelt idag - precis som i torsdags, utav samma anledning också.
Jag har svårt för att tolka dessa punkter, men jag förstår det som att detta handlar om pojkar? Ja så säger vi!
Jag blir så där extra pirrig i magen om killen är lång och jag redan från början tycker att han är lagomt go. En kille som pratar skånska är något extra. Niels Jensen - en skådespelare, blev jag alldeles tokig i som mindre. Ja, en skådespelare.. Skånska är speciellt för mig.




Som ung va han väldigt, väldigt gullig! ;D

Jag funderar på att sluta blogga.. det ända jag skriver är om, hur bra eller dåligt jag mår. Om inte sluta, blir det kanske en paus. Jag vet inte riktigt vart jag har mig själv någonstans. Jag har fortfarande sidor utav mig själv som jag inte är riktigt bekant med.. Vi får se hur det blir! De gammla inläggen gör mig less, jag är inte samma Emelie som jag va i sommras, inte för tillfället. Jag är på väg någonstans, vart vet jag inte, men jag hoppas på att det är åt rätt riktning.
Hallelujah för min ångest!

Jag mår iaf bättre nu så här under kvällen. Jag har minst sagt haft en konstig dag, jag har bjudit på skratt, skrik och lite allt möjligt. Ibland kan det vara skönt att vara två, även om jag föredrar att vara ensam när jag mår som jag gör nu.
Imorgon är ingen vanlig dag för då är det Linneas födelsedag! En halva utav mig fyller tio år. ♥

Jag har ganska lätt till att gråta. Ser jag någon som det är synd om (enligt mig), det kan vara på tv´n eller på byn, så börjar jag tjuta. Jag vet att när det var sånt liv om en våldtäckt.. den hade varit med i debatt på ettan och de kallade gärningsmanen för "Oskar". Det visade sig senare att det redan fanns en Oskar i denna "Linneas" klass, som var oskyldig. Folk började hota honom, vilket resulterade i att han fick, byta telefonnummer, byta skola och flytta långt ifrån sitt hem. Då kom jag ihåg att jag satt och hade jätte ont i magen och läckte en och annan tår. Jag kunde heller inte sova speciellt bra den natten.
Jag är alltså väldigt känslig när det gäller andra människor och deras missöden.
Jag tål ju som bekant inte att folk ljuger för mig, det är bland det värsta man kan göra! Dock gråter jag inte direkt om någon ljuger för mig, pytte lite möjligen. Jag blir istället förbannad då. Man får inte höra mig gråta, däremot skrika, gapa och skälla. Så gör Emelie.
Jag får ofta känslan utav att folk tror att jag är den lilla flickan man måste ta hand om, varför vet jag inte. Det gör mig lite irriterad, och fundersam. Jag klarar mig rätt så bra själv.

Jag vet knappt vad som finns att säga om min skola, mer än att den är rätt så liten med ca. 300 elever.
Om jag ska tycka något om den, så är det att ordning och reda är något som det är brist på. Det finns knappt pengar till att ge oss elever tillräckligt med skrivböcker och pennor. Jag vet inte vad som priorites högts här i Norberg, däremot kan jag säkert säga att det inte är skolan. Inte ungdomar överhuvudtaget. Om så skulle vara fallet, då har vi ruskigt lite pengar i kommunen..
Det är lite hur som helst med lärare och vikarier. Under höstterminen har vi fått ha en vikarie som inte kan ett dugg om att lära ut saker. Det blir mest en massa beräkningar på tavlan - färdiga tal med andra ord. Men för att klara det behövs det miniräknare och hjälp från elever. Är det så det ska vara? Vissa lektioner har kunnat försvinna då ingen lärare kommit. Jag tycker det är lite underligt minst sagt. Sen ser inte skolan så speciell rolig ut heller, det ser lite ut som ett hem för kriminella ungdomar. En viss sanning finns också i kriminella ungdomar.
Trots det är jag nöjd, men vissa om inte många saker kan förbättras!

Idag är det exakt sex månaders sedan jag startade denna bloggen - ett halv år. Det är ju nästan lite sjukt, sex månader är en ganska lång tid, men det känns inte äns i närheten som så länge. Så mycket som hinner förändras, något som jag också flitigt påpekat i många utav mina inlägg från utmaningen.
Lite kul att gå tillbaka och se.



Inte den bästa bilden kanske? Men man ser ju iaf mitt långa, eller längre hår, ljust brunt.

Jag säger hellre närmaste vän, men det är samma oavsett hur man formulerar det.

Min närmaste vän heter Sandra Brinksäter och vi har känt varandra ända sedan dagis. Men på dagis fick vi aldrig någon vidare kontakt, jag var istället lekkamrat, med hennes lillasyster och bästa kompisen hette Ellinor. Vi började i samma förskoleklass och ska jag vara ärlig så har jag inga minnen utav att jag äns pratde med henne då. I tvåan, trean någon gång började vi vara lite mer med varandra och därifrån har jag betydligt fler minnen. Ett utav dessa är stunden då vi bestämde oss för att bli "bästisar". Vi räknade till tre och konstaterade därefter att vi var bästistar.
Sen den dagen var vi väldigt tajta tills någon gång i fyran då vi gled isär. Kontakten mellan idag och då har inte varit något vidare om man ska jämföra det vi har idag.
Jag har alltid sett mig som väldigt lik Sandra och alltid trivts ihop med henne.
Jag vet inte när eller hur jag började se henne som den mest pålitliga utav vänner eller kompisar, men någon gång under våren eller sommaren detta år.

Sandra är en glad tjej, sprallig och lika speciell som mig. Hon är lik mig på många sätt och har ett liknande humör.



Jag har knappt bilder på henne, hon är lite som mig, icke förtjust i kameran.
Men här har vi en från ett utav våra äventyr, denna gången i Livsdal.
Plask i ån och fiskelycka.




Såhär mysigt kan det se ut när vi firar midsommar, tre dagar efter midsommar. :)



Eller såhär när vi planerat två veckor innan för.. Högfors-helg.

Vi är nog lika tokiga i planering och uppskattar ungefär samma saker. Det jag trivs allra bäst med är att alla mina sidor är accepterade, och de allra allra flesta uppskattade. Min stress är ingen kul egenskap, vilket inte jag heller tycker, så det kanske inte äns räknas?! Att jag är trött och lat vissa dagar, gör inget. Man kan vara lite hur som helst, det finns alltid förståelse och stöttning. Det här med att hålla kontakten eller umgås varje dag, som vissa måste göra för att känna att man inte förlorar varandra. Det behövs inte, det kan gå mer än vecka innan vi äns hör av varandra på telefon. Själv tycker jag att det är skönt, att veta vart man har varandra trots det.
Jag har världens tur som har en så fin människan som hon i min närhet. Därför känns det väldigt tomt när hon har rest iväg, och blir borta i två veckor. Nu har hon inte äns varit borta i en dag än.. så det lär bli en utmaningen det här.

Du är guld värd och så bra! Jag älskar dig. ♥

Min kärlek är mina nära - kärlek är lycka för mig, och mina nära är lycka för mig.
Jag släpper in väldigt få på djupet, där känslor existerar. Jag är lite en sån som stänger inne saker, varför vet jag inte, själv har jag alltid trott att jag är väldigt uppen, men icke. Detta ämnet skulle jag ha undvikit för bara fem månader sedan. Då folk som jag såg som nära, gled isär och sprang ifrån mig, nu har även jag hunnit välja väg. Vilket visar sig med facit i hand att vi valt olika vägar, så kan det vara.. jag tackar för det, och kunde inte vara gladare. Idag vet jag vad kärlek är och vad som innebär att vara lycklig.

Nu kanske jag kommer ifrån lite vad som egentligen var tanken med detta inlägg..? Men det är lite struntsamma. Folk, allra helst killar runt om en, i min ålder främst sitter jämt och klagar över att det är skit och förjävligt, för att det inte har någon tjej. Hur kan man må dåligt utan något när man aldrig mått bra med det?
Jag blir avskräckt utav sånt folk. Det verkar som om det bara finns att skaffa sig en tjej i deras huvud, och då spelar det ingen roll vem hon är. Bara omvärlden kan se det och bli lurad att du är lycklig. Kärlek, är kärlek och det händer när det händer. Den väljer dig, man bör varken vänta eller leta efter den. Lev livet och du kommer någon gång korsa vägen med din kärlek.



Nu får jag inte lägga upp bilder på Sandra menhär har vi en gammal.
Hon är en sorts kärlek.



Linnea en annan.
Mamma och pappa en annan.
Det finns fler, men detta får duga..

Jag skriver för två dagar idag, så kanske jag hinner klart till nyår. Känns bra så. Vill inte ha en massa gammalt som ligger kvar 2011.

Jag kan inte sova riktigt än så då skriver jag väl om min stil. Jag tolkar det som att det handlar om kläder, och vad är då min klädstil? Det vet jag inte riktigt själv.. men jag är ingen som följer modet precis, jag sätter på mig det jag trivs i och det som känns bra. Jag verkar inte ha allt för tokig klädsmak för jag brukar få höra att jag har fina kläder, så det räknar jag som lite så där positivt. Jag tycker bäst om att klä mig i midjehög kjol, tror jag..



Sådär skulle det väl kunna se ut kanske.
(känner såklart att jag måste försvara mig lite: jag har varken så bred röv, putig mage eller tjocka armar, lite "lösa kläder" däremot)

Min stil är normal vad jag fått höra från Lovisa, jag är varken emo eller fjortis. Så då säger även jag så, min stil är normal.

Kärlek är det bästa som finns och helt underbart när det funkar.
Fjärilar i magen och ett konstant leenden på läpparna, är en riktigt underlig känsla. För mig känns det både bra och dåligt. Jag blir alltid så nojig, och börjar hoppas en massa. Jag faller inte så lätt för killar, jag har svårt för att fastna riktigt för någon och är väldigt noga med vem jag släpper in. För mig är inte kärlek samma sak som kärleken till en vän eller familjemedlem - lite självklart, det är liksom andra krav som ska uppföljas och mer som står på spel.
Idag bryr jag mig inte så mycket i att träffa någon. Jag trivs utan krångel, killar i min ålder är inget jag föredrar. Ska jag ge mig på kärlek igen ska det vara tillsammans med någon som vet vad orden "jag älskar dig" betyder, även någon som kan visa respekt och vara ärlig. Oavsett vad det gäller. Jag avskyr lögner, av vilken anledning ska man ljuga?!
Jag vågar då inte avslöja vilken siffra jag föredrar eller hur långt upp jag tycker det är okej.

Jag är Emelie, en glad och bestämd ung dam som föddes vår/vintern 96 på Västerås BB.
Jag är en självständig tjej, med starkvilja och jag skulle nog även vilja säga att jag är självsäker. Jag går i åttan och har 1,5 år kvar utav grundskolan, en driven, målinriktad tjej beskriver andra och även jag mig själv som. Jag har drömmen om att få jobba med personer med psykiskasjukdomar, eller funktionshindrade. Något åt det hållet. Jag ger inte upp i första taget, att få kämpa är lite utav grejan för att man ska kunna vara stolt över det man åstakommit. Däremot kan jag bli frustrerad och lite galen när saker inte går min väg, men jag ger inte upp.
Jag är en funderare och tänker hela tiden på massor, detta kan göra mig väldigt splittrad. Jag värderar relationer högt - vänner och familj. Jag försöker ge så mycket utav mig själv och ställa upp så gott det går för mina nära. Dock är jag ingen person som bara ger och ger och ger, däremot kan jag vara för snäll på andra sätt. Jag har ett för stort tålamod och lite för lätt att godta andras misstag. Men när det kommer till andra saker, då kan jag ha världens minsta tålamod. Det beror alltså på vad det gäller.
Jag lever mitt liv efter vad jag tycker känns bäst för mig och strävar hela tiden efter att vara så rättvis mot mig själv som möjligt. Jag kommer att leva tillsammans med mig själv så länge mitt hjärta slår, därför förenklar det ju om jag kommer överens med mig. Men egoistisk är jag inte!
Jag gillar ordning och reda, egentligen är det livsviktigt för mig - jag mår inte bra i stök och smuts. Inredning är ett intresse som ligger nära hjärtat. Shopping, kläder, skönhet och träning är även de intressen. Även om jag inte är en människa som tränar extremt eller lever upp till något mycket aktivt liv, så gillar jag känslan utav att ha gjort lite nytta. Jag mår bra och tycker det är kul, men finner dock bara tiden och motivationen periodvis. Kanske blir det lättare lite senare.

Jag gör som alla andra - skriver "30-dagars-listan"! Denna är lite anorlunda gentemot de jag sett tidigare. Roligare! Jag kommer inte hinna klart innan nyår, men vad gör det?

Dag 1 - Presentation av mig själv.
Dag 2 – Vad jag tycker om kärlek.
Dag 3 – Min drömkille.
Dag 4 – Vad är min stil.
Dag 5 – Min kärlek.
Dag 6 – Min bästa vän.
Dag 7 – Min skola.
Dag 8 – Det här får mig att gråta.
Dag 9 – Det här gör mig svag.
Dag 10 – Det här åt jag idag.
Dag 11 – Min dag i detalj.
Dag 12 – I min handväska.
Dag 13 – Den frisyr jag trivs bäst i.
Dag 14 – Vad hade jag på mig idag.
Dag 15 – Mina drömmar.
Dag 16 – Saker jag ogillar.
Dag 17 – Det jag tycker jag är bra på.
Dag 18 – Min bästa födelsedag.
Dag 19 – Något jag saknar.
Dag 20 – Den här dagen för precis ett år sedan.
Dag 21 – Min önskelista.
Dag 22 – Det här upprör mig.
Dag 23 – Något jag önskar att jag gjorde mer.
Dag 24 – När jag är hemma själv.
Dag 25 – Det bästa som har hänt mig.
Dag 26 – Mina rädslor.
Dag 27 – Min favoritplats.
Dag 28 – Mina favoritskor.
Dag 29 – Mina favorit smycken.
Dag 30 – Om jag blev tvungen att byta utseende med någon, skulle jag byta med..

Har man levt i fjorton år har man inte mycket till livshistoria, men jag tänkte att det kunde vara kul att börja från noll. Berätta om utveckling som person, framsteg i skola såsom misstag. Nästa år fyller jag på med vad som hänt under de 365 dagar sedan jag skrivit detta.



Våren nittiosex, den fjärde mars föddes en lite flicka som skulle fått namnet Miakela dock visade hon sig vara en liten Emelie. I andra namn har jag fått namnet Fanny. Som liten har jag fått höra att jag var en lugn flicka, envis, glad och snäll. Trotsåldern är ju en ålder försig och har inget med personligheten att göra, men visst var jag dum och trotsande. Mesta dels har jag nog varit en lugn liten unge. Något som senare skulle ändras.. 
Vid tre månaders ålder lärde jag mig att sitta.
Den människa jag är idag, just nu i skrivande stund kan man mycket väl känna igenom i den lilla dam som jag var då. Det allra, allra första jag sa var pappa och sedan mormor - momo. Min kära morfar fick namnet moffa. Två stycken underbara människa. Vilket jag med hela hjärtat också menar. Jag har de två att tacka mycket. Allra helst min mormor, som faktiskt var min allra bästa vän. En person som jag idag kan känna igenom till en viss grad i. Vid sex års ålder fick jag veta att min allra finaste, närmaste släkting (borträknat från familj) var sjuk. Jag fick veta detta före mamma, vilket är en liten historia i sig, vid det tillfället trodde jag att det bara var något tillfälle. Vilket jag senare skulle få bevis på att det inte var. Cancer tog hennes liv, endast femtiosex års ålder. Det kommer alltid vara ett mysterium för mig varför just hon skulle behöva försvinna från mig. En stor trygghet. Folk måste dö för att vi andra ska kunna ta vara på våra liv. Grymt, men det finns något i det.
Efter mormors död, gled jag och morfar isär. Under en tid, idag har vi kontakt, jag tar dock avstånd från hans nya liv. Ett val som jag har gjort, och någonstans förstår han mig. Om det är i hjärtat, eller huvudet har jag ingen aning om. Anledningen till att vi gick från bästa kontakten i världen till den minsta jag någonsin åskådat, är att jag skrämmdes utav ett hem som fyllts utav två person. En mormor och en morfar. Att det nu var tyst och tomt, gjorde ont i mig. Hade jag stannat hade jag förmodligen gått sönder.
Det där med vänner och kompisar var under en tid en enkel sak, medans det sen övergick till svårt. Första året i mellanstadiet började med, uppbryt, osökerhet, bråk och tjafs. Till sexan jämnade det ut sig och vi blev en enda stor, härlig grupp - ett gäng goa människor. Vart de idag befinner sig, det har jag inte en aning om. Vissa har blivit, svin, andra har börjat växa baklänges. Inget att göra åt, alla förändras, det har sinna för-och nackdelar. Jag kan stolt säga att jag ALDRIG under denna bråkiga tid mobbat någon. Däremot har jag nog som många andra ängnat mig åt fjanterier inom små tjejgrupper. Av misstag lär man sig!
Hur gick det sen då?
Genom Lovisa träffade jag Sara som jag hängde ihop med, om jag ska utrycka mig rätt. Vi blev en liten umgängeskrets om tre stycken. Som ägnade sig åt skvaller och mycket annat.. Det finns inte så mycket mer att säga. Jag trodde att jag levde i en dröm. Sen visade det sig, när jag fått upp ögonen att det aldrig varit min dröm. Det har aldrig varit i närheten av mina drömmar.
Till sjuan var det bara jag och Lovisa som höll ihop. Jag var dum och naiv och rycktes helt enkelt med. Jag tänker inte säga att jag inte valde att göra det jag gjorde, för det gjorde jag! Däremot, har vi alla något eller någon vi är väldigt svaga för. Jag började tillbringa helger borta, lyssna på annan musik, prata anorlunda och gömma mig utanför allt som egentligen var jag. Jag vann mycket som jag senare förlorade. Förlusten var absolut till min fördel. Det ser jag idag. Jag har alltid haft kul tillsammans med Lovisa, vi umgås fortfarande och vi har fortfarande kul tillsammans. Även om jag nu inser hur fel vissa saker som jag gjort varit. Kommer jag inte ångra det, det tjänar ingenting till när jag inte kan få de ogjorda. Det kändes så rätt just då. Det säger inte att det var rätt - men för mig kändes det rätt, det står jag för lika mycket som jag ser snedsteget i det! Jag kommer dock inte berätta om något utav detta. Inte under några som helst omständigheter. Även om jag står för det, tror jag inte folk som läser kan hålla sig ifrån att döma, stämpla och lägga mig i ett fack. Och det tycker jag vore väldigt trist.
En tid med elände, efter elände tog vid i början av december förra året. Det känns fel, men det är rätt - ätstörningar. Hårt, kallt fel och läskigt.. det sticker i min tunga när jag laddar för att säga det. Trots att jag aldrig har velat släppa taget om denna, "HAN" Ana, älskade, ja många namn har den haft, så har jag alltid vetat att det varit fel. Det går inte att beskriva hur det känns. Man slits mellan liv och död, det värsta är att man liksom fastnar i helvetet. Är en känsla tillräckligt stark väger den över vad huvudet säger. Det var just han. Han var stark och sanningen det rätta. Även om vintern var piss, med det ständiga frysandet, tappande av hår, ont i ben, muskler, huvud. Sömnproblem, ångest. Så var sommaren värst. Bland det värsta som jag gjort. Idag är jag världens duktigaste. Jag äter utan ångest, men räknar kalorier, planerar mina matintag dagen före, med miniräknare. Väger mig varje morgon, eftermiddag och kväll. Sammanlagt tio gånger. MEN det viktigaste; jag mår så mycket bättre! Det är ett beroende och en sjukdom, även om jag inte varit direkt smal någongång. Sommaren lärde mig mycket annat och blev en vändning i andra gerjer än bara detta. Jag lärde mig hantera kriser, ångest och oro. Att bli självsäker och fick se vad en viss person går för. Lärorikt. Något jag idag är glad för, men då dränkte i tårar.

Nu går jag åttan och har nästan exakt 1,5 år kvar i grundskolan. Jag är fokuserad och strävar hela tiden efter mina mål. Jag har bytt ut mina förra kompisar mot en vän. En person som jag trivs med, älskar att umgås med och som inte tillåter mig att behöva oroa mig över om denne talar sanning.
Lycka för mig handlar inte om antal, utan om kvalite. Känns det rätt - ja, då är det oftast rätt.. för just dig.
Jag är positiv, glad, allvarlig, en tänkare, vissa humörsvänginar. Jag kan växla från framåt till att gå bakat och tjura mig genom timmar. Jag jobbar på det och jag är kanon duktig. Speciella intressen? Hm.. ja, inredning, kläder, skönhet. Mer finns, men jag är dålig på att komma ihåg sånt när det gäller. Vägen fram till idag har inte varit rolig jämt, inte heller lätt, men det är de små sakerna man får glädjas åt. De få stunderna av äkta lycka som får en att fortsätta vandra.

Stav fel finns säkerligen i massor, jag har slarv skrivit, men rättar lite senare.. :)

Då var det dax igen.. för en ny blogg!

Kände att det var dags för lite nytt.

Är det bara jag som känner att man bör skriva en liten presentation av sig själv det första man gör?
Jag tycker att det kan vara skönt att kunna läsa om vad det är för någon som skriver, men ja det kanske bara är jag som tycker så.. Fast jag tänker iaf knåda ihop en liten text om mig själv!

Emelie Fanny Persson heter jag och är fjorton år.
Jag är en väldigt snäll, envis, glad och driven tjej. Min svaga sida är att jag kan bli väldigt arg om jag inte får som jag vill, min viljestarka sida accepterar inte ett nej helt enekelt. Jag är duktig på att drömma, den nuvarande drömmen är att fixa skolan och komma in på en florist-linje, psykolg är samtidigt en annan dröm som har hållit mig fast lite.
Jag har en stor kärlek till blommor, så som floristkärlek då. Fota är även de ett stort intresse, för tillfället nöjer jag mig med att låna pappas mobil, kamera, eller lilla syster kamera.. då min egna är trasig - efter ett raseriutbrott.

Bloggen kommer handla om mitt liv som Emelie F Persson, hennes åsikter, känslor, värderingar.. och en hel del massa annat.
Texterna är alltid hundra procent ärliga, ibland kanske lite för ärliga.