EMELIEFANNY - BLOGGEN ÄR AVSLUTAD

Jag är lite utav vilsen för tillfället.. jag vet varken ut eller in, men jag är glad ändå.
Det känns som om folk sliter och drar i mig från alla håll och kanter, men jag vill varken till höger eller vänster. Jag vill gå rakt fram. Lite som att gå under jorden, låta mig få koppla av alla känslor. För jag är trött på att känna. Det är inte jobbigt, det gör mig inte ledsen, men jag orkar bara inte just nu. Om det är någonting jag vill så är det inte att gråta, däremot att skrika. Slåss. Jag vill, jag vill, jag vill. Känner mig frustrerad över att tankarna far och jag, jag känner ingenting.
Jag vill inte vara negativ, eller verka dyster - för det är jag inte, eller kanske är jag det.. jag vet inte. Galet. Jag är galen och blir snart ännu galnare.

Jag ska iaf ta mig till skolan imorgon, jag har ett prov som ska skrivas, sen lär jag bestämma tid för spanskan. Det är bara att le och se glad ut, proppa i mig tabletter och genom lida dagen. Snart jullov. Till nästa år ska jag vara den där Emelie, som har ordning och reda, kämpar, står ut och gör bra ifrån sig. Som är nöjd, glad och positiv. Inte den här tjejen som jag är nu.



Det gör lite ont.
Jag vet inte vart jag har dig, fast att jag vet vart jag vill ha dig.
Du låstas som inget och jag står inte ut.
Du sa förut att du inte orkar, men varför fortsätter du då?
Är det här bara ännu en utav dina lekar, där bara du kan spelen?
kan du släppa in mig och förlåta allt som vi gjorde fel?

Imorgon är det den sista november, och på onsdag fyller Tusse år. Sex hela år! Svårt att förstå att tiden har gått så fort och att det faktiskt är så lång tid. Det är stunder och minnen som jag knappt kan känna en närvaro utav längre. Minnen som jag inte längre, kan se, höra eller förstå. Tiden går fort som sagt.
Jag har alltid sett mig som liten och en tjej som folk ser ner på, automatiskt beronde på min ålder. Men icke då. Nyligen har jag fått min ålder efterkallad annat än liten - ung är ordet och det låter nästan bara för bra. Till och med jag själv ser på mig med allvarligare blick, lyssnar noggrannare och låter mig ta den plats jag behöver. Känns väldigt tryggt att jag precis blivit ung, jag har en bit kvar till vuxen, ännu längre till gammal. Jag är fortfarande tonåring och det är även det skönt.

Tänk att man kan vara rädd för livet? Det kan jag med vara, men egentligen är det väl det som är det bästa, det alla blir deprimerade över. Att det inte finns någon speciell mening med livet. Inga regler för hur du ska jag göra med ditt liv.
Du kan göra vad du vill.
Att ha möjligheten till att forma ditt liv till det du vill, det är en riktigt härlig känsla. Det är först du tar kontrollen över dig själv, din framtid, det förflutna som livet kan börja.

Jay röker hash och folk "tycker synd om honom".
Synd är det att han fortfarande har problem, men gör man något sådant ska man också kunna stå för det. Synd OM honom för att han röker, eller att det har kommit fram, att det står i tidningen.. det är det inte! Gör man något får man också stå-och ta konsekvenserna för det. Han är en ofentlig person nu, då får man också räkna med att det kommer ut. Knarkar man så knarkar man. Man har alltid ett val. I nittionio fall utav hundra och han har gjort sitt. Sen har inte jag ett dugg med hans val att göra och han får väl röka vad fan han vill.
Han är hur jäkla duktig som helst på det han gör - att sjunga. En röst som ingen annan äns kan jämnföra sig med. Vad han gör på fritiden har egentligen ingen annan något med att göra. Det är ju inte så att han försöker få med andra på det tåg han kör. Därför borde det inte påverka hans röster negativt, tyvärr kommer det säkert göra det..

Tjungtjong!! Ny favorit replik a la Don. (säger man så tro?)

Ikväll sjunger Håkan för mig och såren läker tusen gånger så fort.
Det är bara att ta nya tag och ska jag vara ärlig så känns det surt. Något förbannat drygt, men det är bara att kämpa. Tänk vad resultaten gör en glad och tänk vad duktig jag är! :)

Jag har inte så mycket att säga idag, annat än att jag håller på att bli sockerberoende, men trots det går ner i vikt. Skumt, men det är inget jag har någon lust att forska i, för jag är så tacksam för det. Dock ska inte socker och nyttigheter bli någon vana för det. Två kilo har jag tappat bara under förra veckan. Duktigt. Jag har en målvikt som jag har siktar på, innan jul ska jag ha grejat det. Bannemig! Det är fem kilo från mitt nyårslöfte, lite trist att jag nog inte kommer kunna att hålla det. Men kanske kan jag greja även det?!
Än så länge har jag tappat 13 kilo sedan förra julen och det ska bort ytterligare fem kilo MINST! Ingen behöver kommentera att det inte behövs, att det är dumt eller synd för jag kommer då inte lyssna till det. Jag strävar efter en vikt och en kropp där jag skall kunna trivas i. Lyckan sitter inte i kilona - men lyckan tar vid då man kan trivas och vara säker i och med sig själv. Så deså!

NU är det "Biggest loser".. finalen och ja, jag bara måste se det!

Vackert?!

Det har varit mycket prat om droger, inlägg i bloggar - överallt känns det som detta ämnet har tagits upp. Bra är det! Men mörkrädd blir man.. Jag är inte ett dugg kunnig om vilka drogerna är, om man röker de, sprutar in de eller tar de iform utav tabletter. Det ligger inte i mitt intresse att veta det heller.
Jag undrar bara varför man börjar knarka och hur man tänker när man säger att man inte ska bli så jävla upphetsad, när det "bara handlar om den och den drogen". Men det är ju som alkoholism, det är ju inte direkt så att man går från nykter, skötsam och klar i huvudet, endast festande under helger eller ett glas vin enstaka kvällar, till att supa ner sig varje kväll och starta dagen med tre glas wiskey. Nej.. det går lågsamt framått. Det börjar med något litet och oskyldigt och slutar i missär.
Att börja med en lätt och ofarlig drog (vilket är idiotiskt och onödigt!) kommer så småning om sluta i ett grovt missbruk utav tyngre grejer. För vad gör man när inte denna ofarliga och otroligt "oskyldiga" drog inte ger den effekt som man vill och som den brukade göra? Man tar tungre grejer. Större doser. Allt fler gånger. Det känns läskigt att droger är så vanligt numera. Jag som är emot rökning föredrar hellre fler rökare än fler narkomaner i samhället. Då snackar vi nikotin-rökare..! Visst vet jag att även det är en drog.
Värst utav allt är väl ändå de människor som drar in andra i sin skit. Håll på med din skit och förstör ditt liv, men att få in andra människor i något som man vet är fel? Svinigt. Att inte missbruka droger men ändå sälja, det är för mig att vara en mördare. För har man otur dör den stackars jävla idiot man säljer till utav detta. Hur känns det? Bra? Man själv har tak över huvudet och livet i behåll, men det har kostat andra livet.
Handlar det om status? Är det bara något man måste testa för att man inte får?

• Ingen rökning.
Jag tänker inte börja röka. Aldrig. Jag äcklas utav folk som röker, framför allt tjejer. Varför börjar man röka..? De allra flesta rökare hamnar någon gång i den sits där de vill sluta röka. Folk avråder en utav den enkla anledning att det är skadligt.
Jag lovade min mormor att inte börja röka för att hon då skulle betala mitt körkort. Nu blir det inte så, tyvärr.. Dock kommer jag inte svika mitt löfte för det! Sen är det stor skilnad på att röka och feströka, varför man nu måste göra det ens. Sen det där med gravida som röker. Det tål jag inte. Jag har inget med någon annans val att göra, så länge det inte påverkar någon annan. Men att förgifta sitt ofödda barn med nikotin, det är förjävligt.. USCH! Väger giftpinnarna verkligen tyngre än ett eget barn?
Nej, INGEN RÖKNING! ALDRIG!

• Aldrig kreditkort, det svär jag på. Jag vet att jag aldrig kommer att skaffa ett. Behöver inte äns förklara varför tror jag?!

• Gå klart skolan, därmed gymnasium.
Jag vet inte riktigt ännu vad jag vill jobba med. Ett par alternativ har jag iaf; Psykolog, florist, sedan finns det något som jag förtillfället är väldigt inne på. Att jobba med utvecklingstörda-och normalstörda. De är helt underbara dessa människor. Vi alla är. Tycker dock att saker är mycket mer glädje fyllda och äkta. Man ser inte olikheter som hinder, utan möjligheter. Så får ju jag hjälpa dessa människor, jag själv kan nog lära mig vissa saker utav detta också..

• RESA.
Jag och Sandra har bestämt oss att resa så fort vi fyller arton och ja, massor kan hända tills dess. Men jag tror att det kan bli av, det mesta brukar bli av när vi bestämt oss. Så varför inte? Det hjälper ju inte att vara skeptiskt till det iaf.
Någonstans jag absolut vill till är Grekland. Deras vita hus med blå knutar (säger man så?) som ligger vid havet är så oerhört vackert. Observera oerhört vackert. Maten, folket. Vissa saker för bara med sig en underbar känsla och en nyfikenhet som inte går att klä i ord. Den känslan är bl.a Grekland för mig.
New york är ett mål som ska bockas av på listan innan jag avslutar mitt liv.

Jag har en hel del drömmar och mål. Känns härligt. Spännande.
Vissa är lite orealistiska, men det kan inte hjälpas. Det är drömmar och drömma får man. Men vill man ha en verkligheten utav dessa får man slita.
Nu skrev jag endast om saker som jag faktiskt kan göra. För än så länge behåller jag de lite dumma för mig själv.

Ja, som jag förväntade mig så har jag låst bloggen, för säker sjuhundratrettiosjundegången?!
Jag är nog en utav få som blir oerhört less och tjurig när jag får fler läsare. Men nu ligger det till så att det är dubbelt så många som läser och de flesta vägrar kommentera, när man dessutom frågar efter vilka som läser och ingen förutom ynka två svarar. Då blir jag lite så där smått irriterad.
Varför ska jag dela med mig utav mitt liv när jag inte får någon respons tillbaka? Inte ens enda ynka gång.
Jag tycker faktiskt att det är trist att folk inte kan träda fram så man undrar ju vad det är för knepigt folk.
Jaja, jag har låst och jag trivs! Nu har jag kontrollen över bloggen, fullt ut. Härligt!!

Klockan är bara elva men jag är supertrött så jag ska sova, alldeles strax.
Godnatt!

PANG BOM.. så befinner jag mig där igen, ännu en gång.
Vet inte vad jag ska göra, för hur mycket jag än försöker så duger det inte. Du är aldrig nöjd och jag har en känsla av att du alltid vill ändra på något med mig. Jag är ledsen men det är så här jag är. Vad vill du att jag ska säga när det är så självklart. Du ljuger mig rakt upp i ansiktet, kan inte stå upp för det du gör. För du bara gör.
Det slår blixtrar och det gör ont i huvudet. Något som är instängt i en bur, vill ut.
Hur är det möjligt att hat och kärlek kan ligga så nära varandra?!
Hur ska du förstå om du inte vill lyssna? Jag har försökt att berätta, jag har skrivit till dig, jag har skrikit efter dig.. jag har skadat dig. Jag bär ett elände med mig och det är tufft att leva med mig. Vad du inte förstår är att det är tufft även för mig. För du bara dömer, tycker och tror. Får jag fråga dig, vart hittade du rätten till att trampa och skada mitt huvud någonstans?
Måste jobba på de och de, och de. Du vägrar prata med mig, men däremot leker du gärna den viskande fågeln, i en annas öra. Jag vet inte vad jag ska tro om mig själv längre.
Jag har ett inre kaos, ett hjärta som är tungt, jag vilar mitt huvud uppe i det blå.
Med båda fötterna på jorden undrar jag varför inte du också ställer dig stadigt ner.
Du svävar. Älskade du. Uppe i det blå.

Någon och något har fått mig att fråga mig om inte jag har en skruv lös.. ett litet bokstavsbarn. Gillar du alfabetet? Nej, jag trodde väl inte det.
Jag har varit här förut och jag vill inte hit igen, men det bryr du dig inte i. Inte jag heller. Det vet jag nu.

Idag fyller världens bästa Sandra år.
Min fina vän.. Grattis! ♥
Det belv lite kaos, så jag får fira henne på bussen imorgon! Tokigt och mysigt. ;-D

Det tog lite tid för mig att inse vilken fin människa flickan som bott i rummet bredvid är.
Det tar lite tid för mig. Men jag vet att du förstår.
För du vet vem jag är.
På olika nivåer, olika klasser, jag fyra år äldrer än du. Det bästa är att det spelar ingen roll.
Du är så otroligt klok. Du är en spegelbild av mig i annan form.

ÄLSKAR DIG.

Jag har klarat av lite skolarbete och det känns bra.
Det blev en kväll med dans och sång.

Det är någonting som känns helt underbart. En längtan och ett hopp har slagit rot inom mig. Något bra kommer att hända snart, en vändning, jag kan känna det på mig. Det är precis som då magen värker och tankarna far i 170, men nu är det tvärtom. Det pirrar, värmer och sjunger i mitt bröst.
Kanske måste man gå igenom ett helvete lite då och då för att kunna få känna på lite lycka och framgång?

Visst finns det dagar som jag kan vara snäll och låtsas som förut
Och visst finns det dagar som det kan göra ont att se dig ramla häromkring

Det fanns en kärlek men den har brunnit ut
Du fick för stor del av mitt liv, jag kunde inte andas tillslut

Du säger att du minns och att det känns som igår
Men det var för länge sen för att ens komma ihåg

Och jag som trodde jag var kvar, jag har börjat på nytt
Det vet jag när jag ser dig, vart har du tagit vägen

Jag gav upp för länge sen
Jag gav upp för länge sen

Du är kvar med samma folk, kvar med samma man
Lever kvar i samma damm, och du går i samma kläder
Blir glad av samma rus, som en lögn i vackert väder i ett övergivet hus

Det är att leka med eld när du drar upp det här igen
För du ser i mina ögon att jag försvann för länge sen

Det finns ingen att behaga, inget att förklara
Inget att försvara, jag gav upp för länge sen

Jag gav upp för länge sen

// Melissa Horn. 

Jag är trött på att jag är så jävla dum och lättlurad. Naiv.
Hur kan det vara jag som jämt sitter med en klump i magen? Trampad på.
Det var inte jag som ljög och sårade mig, men det var likt förbannat jag som förlöt det.
Inte en gång, utan tre.
Igår var verkligens sista gången, jag orkar inte med det här en gång till.
Jag sa att jag klarade det, men jag gör inte det.

Nu är det slut på det här.. för sista gången!

A är historia. Den här gången lovar jag det.

Jag har en väldigt stressad själ och har tyvärr, förmågan att få för mig en massa saker - oroa mig för helkonstiga saker. Nu är det tid för just precis det där, oro. Det rycker och sliter i vilja och tro. Hjärtat är förtvivlat och hjärnan suckar, jag vet ju vad som är rätt dock kan jag inte tänka det. För det blir luddigt. Fel och bara dumt. Nedstämd är ett ord som prickar några steg från mitten, så har vi även lite "emeliekocko" som är de kvarstående stegen.
Jag orkar inte med detta trams, jag måste göra mig av oron och det onda i magen. Den där stora knuten och den konstiga känslan, tyngden på mina axlar. Hur? Ja.. jag vet inte, men på något sätt ska det gå. Jag kan inte gå och tro, springa händelser i förväg - förutspår jag och lurar mig, kanske jag även lurar ödet?! Om det nu finns något..
Skärpning, med andra ord!

Klockan är mycket, huvudvärken stark och trött är jag, bara inte medveten om det. Ont i magen, eller äggstocken mer. Jag ska dra täcket långt upp till hakan nu, gömma mina fötter under de, linda in mitt hjärta från allt ont, som kan skada mig och stötta mina egna åsikter såsom värderingar. För imorgon är det slut med det, en ny tid ska börja. Med tro, hopp och glädje.

Trött, ont, arg och besviken.

Huvudet är tomt och hjärtat skriker. I förtvivlan. Vad är det med mig som är så fel? Att ta att jag gör fel och få kritik angående mitt beteende, mina handligar och beslut, det är något svårt och stort - men jag kan göra det.
Men de gånger jag får ut för andras beslut omkring mig och du blir arg för att det inte passar dig. Förstår du hur ont det gör? Förstår du att jag börjar tvivla och söka svar i frågor som inte finns? Vet du hur trött jag är på att få ta större kliv och hur trött jag är på att springa efter dig? Hjälpa, stötta, glömma och förlåta.
Vart är min famn. Min skuldra, saknar ditt bröst att luta sig emot. Min kind saknar en axel att låta sina tårar rinna mot, snora, skrika och känna kärlek som är så stark att den gör ont.

Du trampar på mitt hjärta.
Du vet väl om att jag är vilsen, tom och förvirrad idag?

Jag såg en pojke ida´ han hade lyckan i sina ögon
när våra blickar möttes, visste jag att en evighet hade börjat
Någonting stort, Någonting underbart.

Tre starka ord så var jag där
Dit drömmar aldrig styrt mig igen
Men du är verklig

Var försiktig med mig
Jag är trasig och du är hel
Om du stannar kvar och hjälper ska jag nog kunna lära mig gå igen.
Din närhet ger mig styrka
Luften från dina lungor ger mig syre

Igår tod du min hand och lät oss dansa in i en framtid tillsammans.
Är det försent att berätta att jag dansar likadant idag?

Jag är en person som väldigt lätt tröttnar på folk, som inte ger mig något tillbaka. Att ge hjälpa och få stötta människor är något jag älskar - kan jag hjälpa, gör jag det. Dela med mig utav mig själv är inag problem så länge den andre gör likadant.
Dock är jag väldigt krävande och vill ha uppmärksamhet, lojalitet. Får jag ingen respon, därmed märker att folk inte ger mig lika mycket tillbaka som jag ger till de, då blir jag lätt tjurig. Jag vill ha någonting i gengäld. Oftast..  Att bara ge och ge, och ge känns inte rätt, det är inget som jag föredrar. Det är för mig inte att vara sann mot sig själv.

Därför tänker jag låsa bloggen, för jag känner att jag delar ut mig själv på ett sätt som bara gynnar andra. Inte mig själv vilket är den stora anledningen till mitt bloggande.
Jag har inga hundra läsare inte äns femtio, utan bara några få, och det passar mig bra. Men nu är fallet så att jag bara vet om fyra stycken utav dessa, alla de andra är okända.

Jag tänker inte ge ut lösenord, men vissa undantag kan ske.
Hojta till i komentarsfältet om du är intresserad.

Min förvirrning är stor just nu och jag ägnar mig till att fundera, som alltid vid denna tiden på dygnet.
Jag har väldigt svårt för att leva mitt liv efter mina egna värderingar och känslor. Hjärtat och förnuftet säger en sak medans tanken vänsterprasslar med det orelistiska.
De banor jag tänker i, som skapar en gnagande oro, stress och jobbig ångest: är de som säger titta här och där. Du har inte de som dem har. Så hur ska du någonsin lyckas? Just nu nöter min hjärna ut frågan om jag i framtiden kommer hamna utanför det socialalivet. En väldigt konstig tanke egentligen. Jag är som sagt speciell, lite svår hanterad men också väldigt anpassningsbar. Teorin bakom varför och hur jag skulle puttas ut från de sociala är att jag känner mig så mycket äldre än mina jämgamla. De allra flesta åtminstone. Jag tycker nämligen själv att jag har växt ifrån att ha som ursäkt att jag bara är ett barn, det är därför jag inte fattar de och de.
Så hur ska jag nu finna ro och lycka om jag bara tar ut olycka som kanske inte ens finns, i förskott?!
Jag trivs oftast med mig själv och är riktigt stolt över den jag är. Jag är bra! Det vet jag, jag vet att jag deler den åsikten med andra människor. Men hur många, lika många som hon som går förbi mitt fönster eller han som bor mitt emot min poslåda? Kommer det någonsin komma nya som kan se mig på det sett som jag och de runt omkring mig ser mig nu? Hur många kommer stanna? Att saker förändras med tiden, det är jag väl medveten. Det gäller även min oro som har tagit en ny riktning. I våras ville jag bara dra täcker över huvudet, aldrig mer ta ett steg, trycka på paus och stanna i mitt trygga bo, där jag skulle låta stora floder rinna ned för min kind. Jag var så rädd för förändring. Det fanns inget som sa att förändringar är härliga, nyttiga, bra och spännande. Tvärtom. Just vad det än nu gällande min oro. Nu är jag rädd att jag kommer stanna så här, att ingen förändring ska drabba mig. Om så, en negativ sådan som river ner och tar allt bra som jag älskar.
Min oro inför framtiden är anorlunda och jag är inte längre rädd för tiden längre fram. Utan vågar kämpa för den, se min ovishet som en stor möjlighet. Jag kan göra vad jag vill med mitt liv!

Jag vet att jag varken kommer finna ro eller lycka genom att tänka på saker jag inte ännu har en endast liten möjlighet till att påverka.
Lycka är att leva i nuet samt i den värld där hjärtat har lika stor plats som tanken och förnuftet.

Nu jäklar ska jag en gång för alla rycka upp mig och öpnna den inre dörr som jag hållt stängd. Där jag gömt min glädje och min energi. Jag ska öva mig på att både lyssna och se de tecken som gör mig blind.
Inte ta ut olycka i förtid, eller dra förhastade slutsatser.
Den dagen min mardröm blir verklighet kommer jag fråga mig själv varför jag aldrig tog vara på den tiden som va. Förmodligen kommer jag gå och ångra mig. Så nu ska jag börja leva här, inte fyra, sex eller tre år framåt!