EMELIEFANNY - BLOGGEN ÄR AVSLUTAD

För ett år sedan hade en förväntansfull och en aningen blind Emelie packat väskan för äventyr. En glad jänta med humörsvängningar som få, negativ till det mesta och naiv som bara hon. Jag kommer ihåg hur våldasmt jag fick trakasera mig med "det kommer att bli kul" för att ens förmå mig att kliva ur sängen den morgonen. Jag borde ha förstått, en klocka borde ha ringt och jag borde verkligen ha frågat mig själv, om det här verkligen var någonting jag ville. Men icke! Den där sista helgen som jag kände minsta lilla kärlek till det lilla hålet, blev den bästa tiden på den platsen.
Den människan som fanns vid min sida, den har aldrig funnits. Det var en skev bild, en fantasi över hur jag ville att det skulle vara. Istället för att öpnna mina ögon kisade jag varje gång jag blev sviken. För att sedan blunda efter den intensiva smärtan som kom som i en elchock. Inte förens nio månader senare kunde jag se och känna. På riktigt.
Ibland krävs det tid för att kunna förstå. Misstag är lärdom. En del utav den i alla fall.

Nu, när jag sitter här. Så känner jag först, min dunkande huvudvärk men också en glädje. Lika stor som mitt velande. Jag har ett sätt att vrida på saker så att jag ser de ur fel perspektiv. Det gör det väldigt besvärligt för att sedan kunna vrida tillbaka dessa saker till det normala. Så när jag tänker, ser jag saker utifrån: hur det borde vara. Istället för hur jag vill ha det och hur det borde vara för att jag ska må bra.
Att jag är en speciell människa är något jag har accepterat. Det känns inte lika läskigt längre, för för någon är jag speciell på det bra och avgörande sättet. Förvissa tvärtom. Vem vill vara som någon annan?! Jag är unik.
Jag har märkt att genom att förstå och se mig själv för den jag är, har jag blivit en gladare. Positivare männsika. En som har lättare för att glädjas åt andra människors, lycka, framgångar och lättare för att inte glädjas åt andras olycka. Jag kan helt ärligt säga att när någon annan lyckas så blir jag också glad.
Känslan och kunskapen av att glädjas för andra gör ens egen lycka större och starkare!

Jag visste det. Innerst inne visste jag att de ord som igår klingade i mina öron, var för bra för att vara sanna. Jag var så medveten om hur lite sanning och verklighet det egentligen låg i de. Ändå valde jag att lita på de. Jag valde att tro på de och hoppas. Så sitter jag här som vanligt, ännu en jävla gång. Lurad, så arg så att tårarna rinner samtidigt som jag känner mig så dum.
En klump i magen och en konstig känsla. Det är bara att förstå att så här är det. Jag kan inte ändra på någon som inte kan offra någonting för mig. Det är ingen idé att förklara, be om lite tid, be om lite uppmärsamhet för jag får den inte. Har inte fått och kommer heller inte få den.

Så himla jobbigt, att allt är förstört bara. Att det inte alls blir som jag hade tänkt mig. Att det som jag sett fram till inte kommer bli som jag trodde, faktum är att det inte alls kommer bli något av det.
Det är inte bara jag som har ett hett temperament, det finns fler och du är en av de. Inte bara jag som kan göra fel, inte heller bara jag som gör fel. Men säger jag ett ord om hur jag tycker om ditt beteende då ska jag tänka till, för jag är inte så jävla trevlig, jag är inte så jävla perfekt som jag verkar tro. Tänk efter nu, har jag någongång sagt att jag är perfekt, att jag är inte är en satmara emellan åt? Har jag försvarat mig på ett sådant sätt och sagt: NEJ, jag blir absolut aldrig arg. Använder du det lilla du har så kommer du komma på att det är tvärt om.
Äcklig, oansvarig, dum, osmart.
Hjärtat tar stryk. Livslusten sugs ut likaså orken över att kämpa och sträva efter livslust. Tack, tack så jävla mycket för all egoism, all respektlöshet. Tack så himla mycket för alla gånger du trycker ner mig och sårar mig. Hur jag än gör blir det fel, vad jag än säger så lyssnar du inte.


Vad är det som är så fel med mig och vad är det som är så rätt med dig?

Klockan är sent, men jag är en bloggoman.

På tvåan har det gått en film fram tills precis nyss. En invecklad, speciel och konstig sådan. Men bra! Hjärnan fick jobba, fler sånna filmer vill jag se.





Jag är förmodligen lite konstig och speciell, för jag hade inga problem med den. Tycker faktistkt om den.. Trots att den står lika utan budskap som den står med. Svår. Men så är det ju överallt. Svårt.

Nu måste jag få ur mig lite skit och bloggen som så många gånger förr har hjälpt mig, får göra det igen.

Jag har alltid varit envis, super envis. Haft viljan om att vara självständig och lätt som en plätt kunnat bli hur frustrerad som helst när det inte går som jag vill. Jag är ingen person med överskott utav tålamod när det kommer till att hantera folk och vilja. Där går min gräns. Däremot är jag super på att fiska!
Som liten kunde man säkert ha jätte roligt åt mitt humör - för hur gulligt var det inte med en envis liten flicka på fyra år som inte var "tött"? Supersött.. tyckte min morfar och mormor i alla fall som fick tampas med mitt humör då mamma skulle föda barn. Då var jag bara så där liten och puttinuttit envis. Nu, idag är jag fortfarande envis skillanden ligger på att jag är fjorton år och beter mig likadant som jag gjorde för tio år sedan. Idag är det inte lika ofta men värre då det väl brister. Jag står på mig lite för mycket och är klumpig när jag uttrycker mig vissa gånger.
Jag kan bli galen då mamma inte förstår mig. För det är så det blir: att min älskade mamma som är min trygghet får ta alla dessa smäller. Skogstokig, helt hysterisk, arg som ett bi. Hur vet jag inte. Jag vet bara att ibland så blir saker inte som jag vill, ibland förstår inte mamma vad jag menar, ibland är inte jag på så bra humör och då.. TJOFF, PANG, BOM. Det går utav bara farten sen får tiden laga det som brast. Vilket brukar vara max en trettio minuter. Sen kommer ångesten och träffar mig i ett slag i magen, så hårt, så fruktansvärt hårt. Både chocken och kraften slår luften ur mina lungor och tvingar upp tårar, vilket får mig att börja tjuta och kippa efter andan. Då går det upp för mig hur förbannat dum jag faktiskt är vissa gånger.
Det är jätte, jätte svårt att sätta ord, döma och betygsätta mig själv och mina handlingar.
Antingen är jag för snäll eller för hård mot mig själv. Eller.. för ärlig, för sanningen får mig att rygga tillbaka. Jag vill inte vara som jag är. Inte en sådan där som folk inte kan hantera, den där personen som folk trippar på tå för, bara för att man inte vill "väcka den björn som sover".

Jag vet inte vilken som är den bästa metoden att använda sig av för att undvika ilska. Ilskeutbrott. Att räkna till tio är inte min grej. Funkar inte och har inte gjort underverk för mig.

Trots att jag fortfarande kämpar på för att lyckas framhäva dubbelt så mycket mer utav den positiva delen av mig som jag besitter. Så har jag lyckats göra några "underverk". Under sommaren har jag lärt mig mycket och ordnat upp en massa med mig själv. Det är lite som att medla med förnuft och envishet. Den ena vill fortsätta vara rapp i käften medans den andra tycker att det räcker med sådanna barnsligheter nu. Punkt! Medans envisheten tycker att det låter som en logisk och rimlig grej, men ändå tycker att den har rätten att säga till och sura lite grand. Om nu inte mycket.. Bara för att. Det är ju så bekvämt. Just då man gör det, då man säger det.
Jätte krångligt, jobbigt och ett ständigt surr var det i mitt huvud under en lång tid. Det var en massa pusselbitar som skulle pusslas ihop, vissa var alldeles för spetsiga, en del för trubbiga. Så en del finslipning behövdes göras och så, vips. Eller ja, nästan vips. Var jag en självsäker tjej, med tusen gånger bättre självkänsla än innan. Så där positiv, glad och trevlig. Jag var en person som hade lättare att krypa sig in i ett och annat hjärta. Att stanna kvar när jag väl fått platsen har inte varit den största konsten. För har man låtit mig in på de grunder att jag är den jag är - då bjuder jag inte på några överaskningar utan är som jag är. Förutom positiva överaskningar då.. för vi hoppas.

Vad jag vill säga med detta är, förlåt för alla mina misstag, snedsteg och alla jävla tabbar. Hemska som lindriga. Förlåt för mitt sätt att kunna brusa ut i total vårdslöshet. Jag kan med viss marginal be om ursäkt för att jag kan vara så brutal och dramatisk i mitt sätt att tänka som utrycka mig.

Jag ska kämpa så förbannat jäkla mycket för att vänja mig av mina utbrott.

Sist men inte minst, tack, mamma, pappa och syster som får ta de riktiga smällarna men ändå lyckas stå ut med det. Tack för att ni orkar med mig och försöker vara tålmodiga. Tack, tack, tack!  ♥

Så himla besviken, arg och fundersam. VARFÖR?! NÄR?! HUR?!

På ettan går det just nu en film - svensk. En riktig bra film, den har något slags budskap, jag kikar vidare medans jag försöker luska ut vad budkskapet kan vara. Bra är den i alla fall!

Jag sitter med samhällskunskaps boken och pluggar demokrati - just nu försöker jag förstå vad direktdemokrati är för något för att kunna förstå skillnaden mellan inderkt demokrati och direkt demokrati.. men jag fattar inget. Jag har läst samma stycke om och om igen, trots det flyter allt ihop till en stor klump. Det blir för mycket i taget. Frustrerande.

Vad är det roliga med skolan? Just nu förstår jag inte det, fast att jag har saknat den. Jag tycker allt annat än om den just nu och vill bara slita av mig håret. Det här skolåret skriker kaos, det är betyg, ny matte-och kontaktlärare, krångel och det värsta av allt: JIMMY är vår kontaklärare! Han är duktig på att lära ut, inte dålig men alldels för dryg - han ser sig själv som så mycket bättre än oss, vilket han inte är. Däremot klokare och med fler kunskaper. För det andra var inte han bara en vikarie?! Eller har jag missat något? Han är väl ändå på tok för ung för att ha hunnit med en utbildning.. Centralskolan i Norberg är då en knepig skola. Ingen ordning och reda.
Slarveri utav bara den. Jag själv är inte den bästa men som tur är jag inte lärare eller bärande på ett ansvar om att ge ett tal på trehundra ungdomar en utbildning och en stadig framtid. I alla fall förutsätningen till att fixa sig en sådan med lite slit och arbete.

Jag är frustrerad och irriterad just nu och ska be mamma om hjälp.

Jag sitter uppe med skön musik och gör inget mindre än funderar.

Det snurrar in mitt huvud. Grejen som får mig att surra är svartsjuka - hur svartsjuk kan en människa bli och hur länga kan man vara det? Är det möjligt att svartsjuka kan vara en del utav en människa? På samma sätt som jag är snäll, positv, sprallig, kan då en annan vara svartsjuk?
Jag har trillat dit och därför tvingats bekantskapat mig med just svartsjuka. Inte för att jag själv har varit det utan för att en annan som jag umgåtts med har varit det. Vilket har varit jobbigt, ibland till och med förjävligt att leva med. Personer som är sådana där riktiga blodiglar på en och som dessutom är svartsjuka, de tar enorm enrgi. För mig blev det både livslust och energi. För det blir som att leva i ett fängelse, man vet inte riktigt vart gränserna går eller efter vilka regler man ska handla. Ibland är det fritt fram medans det imorgon kan vara förbjudet. Fast.. kan det inte vara bra att ha den där svartsjukan någong gång med? Bara en liten snutt, så att det fortfarande är sunt.
Trots den där tanken om någon slags sundhet skulle finnas i svartsjukan så känner jag mig skeptisk till det. Däremot tycker jag att lyssna på magkänslan och gå efter sitt hjärta är sunt. Något som jag måste lära mig att göra. För jag vill gärna tro bara för att jag inte vill att den jag tycker om ska vara den som sedan hugger mig i ryggen. Tråkigt nog brukar jag alltid råka illa ut då jag inte lyssnar till känslan. Alltså är detta något jag måste och ska öva upp. För nu har det gått upp för mig att magkänlsan stämmer oftast.

Jag hatar orättvisor, tål det inte. Det är hemskt med orättvisa människor och jag blir fullständigt galen och vansinng.. FY! Just nu är jag precis det - galen. Arg som ett bi och tok ont i magen, ett ihåligt hål och en besvikelse. Sprutande tårar och en förvirrad människa. Som inte kan förstå vad den gjort som kan ha varit så hemskt att få mig på det här humöret. Men, jag vet. Jag har sagt det förut.

Det är och blir alltid så här, fan, fan, fan! Trots att jag vet så förlåter jag, hela tiden, varje gång. Om och om igen. Bara för att jag vet hur det kan vara och hur jag vill ha det. Jag önskar, hoppas och tror mer än jag borde.
Så jävla dumt. Jag hatar det här. Varje gång känner jag mig lika dum och misslyckad. Hur kunde jag tro att det skulle fixas? En del av mig "vill" tro att det är mitt fel att allt är så här. Bara jag inte fanns, bara jag inte var i vägen, så kanske allt skulle vara bra. Kanske alla skulle vara glada.

Oro är kanske nyttigt? Att inte kunna ta något på allvar utan bara förgivet är nog inte så bra. Mitt huvud går i 700km/h just och jag gråter som en tok för andra gången idag. En riktig mammagris har jag blivit, läskigt känns det, men jag är rätt självständig av mig och att behöva sin familj när saker känns tungt är inte mer än normalt.
Det känns jävligt som bara den just nu, för jag saknar min mamma. Det jag mest av allt vill ha nu är en kram och ett par tröstande ord. För trots att jag vet att allt fixar sig, så vågar jag inte tro på mig själv. Ångest som bara den belastar jag mig med, då jag betedde mig alldeles för dumt åt kvällen innan de åkte. Klockan halv tre är de hemma imorgon. Hur står jag ut?!

Från det ena till det andra, så har jag för första gången ätit sill. Gott var det förvånande nog. Fyra timmar blev vi kvar hos morfar, kortspelande, efterrätt och sommarkrysset. Skönt med lite sällskap när jag känner mig sådär. Humöret svänger som tusan. I vilket fall som helst så är jag ovan med sådana här kvällar, men de är lika välkomna för de. Om de fanns de som kunde lugna ner sig lite så skulle det vara perfekt, men allt kan inte vara som man vill!

Tårar, skratt och mycket mer.. Blandade känslor hela dagen. Jag har en känsla utav att allt är hopplöst  och jobbigt just nu, men jag försöker så gott det går att skaka av mig denna känsla.
Jag är ett riktigt nervrak till människa, oro och tivivel hör till vardagen numera. Det är också något jag försöker göra mig av med, jag jobbar lika mycket på att tämja mina rädslor (för det med mesta) som att bli snällare och bättre på att kontrollera den där jäkla ilskan.
En klumpig människa är jag också, ja det finns en rad olika grejer som jag inte gillar med mig själv. Men jag försöker leva med de och älska mig själv. Jag är lika mycket värd som alla andra. Botten till det här gnället ligger i besvikelse, på mig själv från min egna sida och andras. Jag känner att jag inte räcker till, att inte de jag är eller de jag gör räcker till för att göra folk nöjda. Det duger inte helt enkelt. Förjävligt känns det. Suk, stonk, stön.
Lite bättre kändes det att, då jag fått träffa Sandra idag! Vid klockargården, tillsammans med lillpluttan Saga. Den ungen är förbannat söt och go och hon var lika förtjust i mina fingrar som alltid. :) På måndag har vi bestämt oss för fiske. Det är liksom vår grej, så kanske vi kan sova?! Jag behöver henne just nu känner jag. Men i helgen blir det systermys. Jag och min retsticka ska sova hemma själva, lördag till söndag. S-K-Ö-N-T! Så mys, en massa chips, godis, nötter och dricka är redan kirrat, mat med. Hamburgare ska jag laga, enkelt, smidigt och gott.

Just det, Chris pratde jag med i veckan. Jisses vad länge sen det var..

Jag har äntligen funnit min trygghet, lycka och glädje! Allt är inte på topp, men jag har världens bästa och mest äkta vid min sida, som får mig att orka och våga tro, genom att bara vara sig själv och bara finnas där. En otroligt fin och unik en, aldrig kommer jag släppa taget om dig igen. Du är oersättbar, att förlora dig skulle vara som att förlora livet.
Jag är så himla glad att vi inte förlorat varandra trots att det gick ett halv år och före det ett år innan vi åter tog kontakten med varandra, så kan vi trots det bara fortsätta där vi slutade. Du är helt jävla underbar och får mig att känna mig hel. En otrolig människa är du, så stark, klok och fin på alla sätt. Att du står ut med mig och accepterar min dåliga sida, bara struntar i den och ser det goda, också stöttar o peppar mig till att förbättra det jag kan och behöver det är så skönt. En äkta vän har jag funnit, som älskar och glädjs åt mina framsteg utan att förbanna sig om det borde hon själv som gjorde framsteg.
Jag vet alltid vart jag har dig och behöver aldrig tvivla, det är guldvärt och så svårt att hitta människor som är ärliga rakt igenom.

JAG ÄLSKAR DIG OCH ÄR SÅ GLAD FÖR ATT JAG HAR DIG, MIN PINGLA <3

För ett år sen visste jag knappt vem jag själv var, jag gömde mig någonstans bakom ett hårt skal. Som egentligen inte var så där jätte hårt, när pansarvagnar tappert envisas med att försöka komma igenom nöts det där skalet ut - det blir slitet, svagt och ohållbart. Det hände även mig.
Som de allra kristna folket ber till gud och promt flikar in gud så fort de får tillfälle till det, svor jag högt, klagade och bara gnällde. Ingenting var bra för mig, aldrig räckte någon eller något till för mig. När mor min sa det under den tiden även när hon nu påpekar på hur jag har varit, har det kännts alldeles för hårt för att kunna ta till sig. Att acceptera att jag har varit avudsjuk, osäker och rädd har varit svårt. Det är inga ord som klingar vackert och det passar då mindre in i en beskrivning av en person. Det är ord som sänker den som går under denna "termen" och skriker fara samtidigt som de bara gapar av något obeskrivligt, något som sänder ut en känsla som vrider magen ut och in och sårar andra. NU, kan jag acceptera och se tillbaka - stirra sanningen i vit ögat, utan den där ögonbindeln förnekelse.  Jag har varit en jävla satmara som har kunnat muttra bög tillräckligt högt till och om den där killen med åtsittande jeans, tight skjorta, kortklippt hår, stora glasögon och runt gåendes med en handväska på axeln (extremt exempel för långsamt fattande personer). Vilket inte har handlat ett sus om fördomar, för vilken läggning man har och vilket utseende, eller klädstil man själv har, har inget alls att göra med varandra. Det vet jag!
Däremot har det för min del handlat om avudsjuka.. över att han som just släntrade förbi såg helt oberörd ut över vad andra tycker, tänker eller säger om honom. För vem skulle inte vilja ha det så, bara få vara obekymrad?! Då jag själv stog där och bara kände mig misslyckad och var totalt j*vla upptagen med att oroa mig för hur andra såg på mig, gick han bara förbi mig, struntade i mig och fick det att se så lätt ut.

Nu idag är jag en aningen blyg och fortfarande lite osäker tjej, något som jag accpeterar och jobbar på. Jag vet att man varken kan vara eller gör allt, något som jag alltid har vetat. Men det är först på senare tid som jag har förstått mening med det där. För det ligger någonting i det. Jag vill ju för tusan inte vara allt, det skulle innebära världens snällaste, mest omtyckta, populäraste, gulligaste men också mördare, elak, falsk och en hel del mer.. Vilket jag absolut inte under några som helst omständigheter vill vara. Sen är det ju en viss skillnad på vad man vill och vad verkligehten innebär. Då syftar jag först och främst på mig själv, för jag vet att jag kan vara elak, otroligt t.o.m. Därmed mitt hettsiga humör som har en tendes att brusa upp med en storstyrka. Men alla har vi våra skavanker, utsida som insida. Och om man nu inte är riktigt "fixad" inom sig borde man kanske lägga ner mer enrgi på att bli en bättre människa än sitt yttre! Så tycker iaf jag!
Jag sätter då i alla fall högre värde på en person med ett fint inre än ett till, kanske synes vackert yttre. Fast då är det ju också fråga om vad man tycker är vacker eller inte och vad man värdesätter mest - det är en inviduell fråga, så som de mesta är här i världen, nämligen inviduellt. Det finns inget som heter du är ful eller du är vacker, utan egentligen jag tycker att du är vacker, om nu så är fallet. Det är inget folk brukar säga nu, så vitt jag vet, men kanske något man borde tänka på.. Smaken är som baken och för att en tycker illa om dig brakar inte hela din tillvaro ihop.. om du nu tänker ett steg längre. Men om nu en person gillar dig betyder det inte att alla gör det och där med hela världen svävar på rosa moln, som just du. Det jag menar är att man inte ska haka upp sig på en grej, vare sig att om de är bra eller dåligt utan fokusera sig på bra saker, samtidigt som man kan hantera kritik och annat skit på ett vettigt sätt. Inte bara skaka av sig det. För i grund och botten hamnar nog den skiten i skorna då och samlas tills den står en upp till hakan. KONFRONTERA istället, om inte personen.. dig själv. Så att saker tas i tu med.
Jag tror att det är bättre.

Oj nu kom jag ut på villo vägar. Vad jag ville komma fram till var att jag, nu idag är en ganska självsäker tjej. Istället för att sitta inklämd i ett hörn och inte bli hörd, står jag upp för vad jag är och den jag är likaså mina åsikter. Jag är som jag tidigare nämt envis och kämpar för rättvisa, jag ogillar sådana som gör skilnad på en mäniska och en mäniska. Det är fel! Vi i Sverige har det hur bra som helst, om man nu jämför så borde vi inte gnälla. Men vi har inte ännu gjort oss av hela kastsystemet, bara tagigt bort de fattiga samt allt elände och de orättvisor kring lagarna.
Så känner jag nu, men man ska inte glöma bort att jag är fjorton år och fortfarande utan en viss kunskap om saker. Jag ska tilläga en sak om att jag inte längre "sitter i ett hörn", jag är inte heller så där synlig och känd utav mig. Då jag gärna håller mig till liten grupp med personer som jag gillar, och litar på. Så gillar jag också ensamhet till en viss grad jag behöver också en viss dos av den. Ensamhet är som medicin för den tjuriga sidan av mig. Som vi alla har, om inte synlig, gömd långt inom en själv. Och kanske är den tjurigheten falrigare än den offentliga..?

Jag kan bjuda på mig själv utan att känna mig bortgjord, jag kan öppna käften utan att ångra och ta tillbaka det mesta, jag kan se ut hur jag vill - bara jag själv trivs med det, vara med den jag vill utan att undra vad andra tycker m.m.. Alla är relativt nya egenskaper som erfarenheter och bara så härliga. Livet är så mycket lättare så här. Men än har jag mycket att jobba på, som sagt ingen är perfekt, vilket ingen heller kommer bli. Men man kan alltid bli bättre och det är alltid något!

Rubriken är Linneas nya smeknamn efter Ricky Sprocket, Maggan eller Maggimaggi som jag också säger! :-)

Nu sitter jag här framför datorn igen och är rätt så chockad. Jag läste nyss på U´s blogg som jag har följt i nästan två är nu, och la märke till den där sidan som hon säkert är omtalad för. Uppfattningen är nu ändrar kring denna och hon må va en bra mamma (vad man förstår utav bloggen) men icke att hon är "riktig" i huvudet. Att sitta och skriva att många tjejer är feta och lata här i Norberg, nu när hon själv kommit igång med träningen och inte heller är tjock, har aldrig varit. Det känns bara barnsligt, omoget och fruktansvärt elakt. Hur tänker människan?! Jag tycker inte att hon har blivit gammal - 19, inte i huvudet heller som hon tror att det är för. Mer att hon inte har mycket bakom pannbenet och helt enkelt är för omogen i sitt tänkande vissa gånger! USCH!

Idag ska vi testa fiskelyckan är det tänkt, och jag hoppas på att det går bra. Vi får se om vi kanske ska åka till Livsdal och fiska. Vore ju mysigt. Kanske ta med lite fika och sånnt.

Jaja jag ska ta mig lite kaffe och slöddra på tv´n medans jag inväntar sms från Sanndra.

"Jag hatar dig" - i mimik. Det träffar mitt i prick. Hatar är ett starkt ord, men tydligen så är avskyn för mig så stark att det är värt att yttra sig om hur hatad jag är.
Det känns förjävligt och så jobbigt att inte känna sig varken hemma eller välkommen vissa stunder i sitt egna hus. Att få höra att man ska åka iväg så att någon slipper se en, det känns det med. Kanske vore det lättare att förstå och acceptera om jag visste varför, för hur fel kan en människa bli? Som Emelie?
Jag fattar inte vitsen eller budksapet man vill ha fram då man ena sekunden säger något sånt, för att i nästa be om ursäkt och bestämma att allt är bra. En aning naivt att tro att tiden läker såren fortfare än va de är djupa. När allt kommer omkring så har jag bannemig aldrig hört en ursäkt, endast på mina egna befallningar.. För att få lite rätsida på saker och ting.
Struntsamma, det är bara det att det känns så.. FÖRJÄVLIGT!

Det känns lite ovan att jag sitter uppe och är pigg redan vid klockan nio, men skönt att slippa sova bort halva dagen. Skulle ju egentligen till BUP vid halvtio, men det blir istället på eftermiddagen.. skönt!
På tal om något helt annat så har jag fått en blåsa på innersidan av läppen, eller om det är en finne (?!) och det gör förj*vla ont. Om det inte blir bättre nästa ska, elller vill jag boka en tid. Jag vet för en blåsa, hur nödvändigt kan det vara. Men det gör ont!

Mitt projket är i full gång nu och bordet är klart! Skivan ska kläs in med tyg, eller vaxduk så att det blir lite finare. Benen är utav "björk stavar", lite unikt men fint vart det. Så tänkte ta tag i stubbarna som står där ute, klippa de halvhöga gräset och gräva landet. För där ska det vara ett kryddland. Till nästa år då.

På den känslomässiga banan vet jag inte hur jag känner.. A hörde av sig igår efter två veckor, jag bryr mig inte egentligen. Ingentng har vart som vanligt på två månader, eller är det fyra till och med? Jag vet inte om jag vill det längre heller, för vad är det som innebär att ha det bra tillsammans och "som vanligt"?! Är det det de där första fem månaderna, när vi kunde va hur som helst, va utan att bråka. Eller är det när han började ljuga, bara för att ljuga, säga saker för att kolla om jag fortfarande brydde genom att göra mig svartsjuk?
Vad ska jag göra? Vad innebär förlåt för allt, jag saknar dig, hoppas att du mår bra? Finns det något som säger att jag borde förlåt honom, bara för att, allt som har varit och det som vi har haft?
Det är så himla svårt för vi kan driva varandra till vansinne, jag blir så där galen i mellan åt och skäller som en tok, skriker, gnäller, klagar och är ibland långsinnt. Mednas han ljuger, ber om ursäkt för ALLT oc ja..
Tar det slut här eller börjar det om.. igen?! Är det mitt beslut? Jag inte vad jag vill, för jag vet inte om jag orkar igen.




Avslutar detta alldeles för gnälliga inlägg med en bild på.. pappa!
Som tog bort getingbona under kojgolvet. Det var nödvändigt att använda sig av en massa skydd då han är allergisk.

"Jag orkar knappt göra någonting längre. Allting gör så ont, det gör så fruktansvärt ont i hela mig.
Det spelar igen roll om det är så att jag ska kolla på film, gå till skolan, duscha, se någon i ögonen.. ALLT och då menar jag verkligen allt är så jobbigt. Det gör bara ont att leva och jag är bara besvärlig som sitter och tycker synd om mig, medans det finns så många andra som har det sämre än mig. Jag har mat på bordet, men väljer att inte äta, jag har en säng att sova i men använder den inte äns.. folk som bryr sig om och tycker om mig. Men det spelar igen roll, för jag kan inte känna något längre. Jag är bara tom o ihålig. På utsidan ser jag nog glad och pigg ut men på insidan så är det kaos, jag känner mig så naken.
Jag är så otacksam och bortskämd. Jag kan inte komma ihåg den senaste gången som jag var glad på riktigt, före jul någongång var det, men när och varför!? Jag kommer inte äns ihåg hur det känns att vara trygg och lycklig, det enda jag vet är hur det är att vara ensam, tjurig och tom.

Jag tycker att jag har varit stark, ja jag var stark förut! Klarade det mesta och visste vart jag hade mina vänner, oavsett vad så skulle dem stå vid min sida. Så jag har inte behövt känna oro eller rädsla för jag skulle alltid ha dem vid min sida.

Nej, jag kan inte äns skriva längre, jag bara svamlar. Tårarna rinner och hela jag skakar. Jag vill att någon ska lyssna, förstå och besvara alla mina frågor!
Att inte veta gör mig verkligen galen o jag måste veta..

åååhåhåhåh¨

aja, god natt eller något"

Kikade igen lite på den gamla och herregud så bra man kan må. Saker har blivit bättre, men ibland fastnar jag i det förflytna..