LYCKA FÖR ANDRA
För ett år sedan hade en förväntansfull och en aningen blind Emelie packat väskan för äventyr. En glad jänta med humörsvängningar som få, negativ till det mesta och naiv som bara hon. Jag kommer ihåg hur våldasmt jag fick trakasera mig med "det kommer att bli kul" för att ens förmå mig att kliva ur sängen den morgonen. Jag borde ha förstått, en klocka borde ha ringt och jag borde verkligen ha frågat mig själv, om det här verkligen var någonting jag ville. Men icke! Den där sista helgen som jag kände minsta lilla kärlek till det lilla hålet, blev den bästa tiden på den platsen.
Den människan som fanns vid min sida, den har aldrig funnits. Det var en skev bild, en fantasi över hur jag ville att det skulle vara. Istället för att öpnna mina ögon kisade jag varje gång jag blev sviken. För att sedan blunda efter den intensiva smärtan som kom som i en elchock. Inte förens nio månader senare kunde jag se och känna. På riktigt.
Ibland krävs det tid för att kunna förstå. Misstag är lärdom. En del utav den i alla fall.
Nu, när jag sitter här. Så känner jag först, min dunkande huvudvärk men också en glädje. Lika stor som mitt velande. Jag har ett sätt att vrida på saker så att jag ser de ur fel perspektiv. Det gör det väldigt besvärligt för att sedan kunna vrida tillbaka dessa saker till det normala. Så när jag tänker, ser jag saker utifrån: hur det borde vara. Istället för hur jag vill ha det och hur det borde vara för att jag ska må bra.
Att jag är en speciell människa är något jag har accepterat. Det känns inte lika läskigt längre, för för någon är jag speciell på det bra och avgörande sättet. Förvissa tvärtom. Vem vill vara som någon annan?! Jag är unik.
Jag har märkt att genom att förstå och se mig själv för den jag är, har jag blivit en gladare. Positivare männsika. En som har lättare för att glädjas åt andra människors, lycka, framgångar och lättare för att inte glädjas åt andras olycka. Jag kan helt ärligt säga att när någon annan lyckas så blir jag också glad.
Känslan och kunskapen av att glädjas för andra gör ens egen lycka större och starkare!
Den människan som fanns vid min sida, den har aldrig funnits. Det var en skev bild, en fantasi över hur jag ville att det skulle vara. Istället för att öpnna mina ögon kisade jag varje gång jag blev sviken. För att sedan blunda efter den intensiva smärtan som kom som i en elchock. Inte förens nio månader senare kunde jag se och känna. På riktigt.
Ibland krävs det tid för att kunna förstå. Misstag är lärdom. En del utav den i alla fall.
Nu, när jag sitter här. Så känner jag först, min dunkande huvudvärk men också en glädje. Lika stor som mitt velande. Jag har ett sätt att vrida på saker så att jag ser de ur fel perspektiv. Det gör det väldigt besvärligt för att sedan kunna vrida tillbaka dessa saker till det normala. Så när jag tänker, ser jag saker utifrån: hur det borde vara. Istället för hur jag vill ha det och hur det borde vara för att jag ska må bra.
Att jag är en speciell människa är något jag har accepterat. Det känns inte lika läskigt längre, för för någon är jag speciell på det bra och avgörande sättet. Förvissa tvärtom. Vem vill vara som någon annan?! Jag är unik.
Jag har märkt att genom att förstå och se mig själv för den jag är, har jag blivit en gladare. Positivare männsika. En som har lättare för att glädjas åt andra människors, lycka, framgångar och lättare för att inte glädjas åt andras olycka. Jag kan helt ärligt säga att när någon annan lyckas så blir jag också glad.
Känslan och kunskapen av att glädjas för andra gör ens egen lycka större och starkare!
Kommentarer
Trackback
Till Startsidan
