EMELIEFANNY - BLOGGEN ÄR AVSLUTAD

Jag sitter uppe med skön musik och gör inget mindre än funderar.

Det snurrar in mitt huvud. Grejen som får mig att surra är svartsjuka - hur svartsjuk kan en människa bli och hur länga kan man vara det? Är det möjligt att svartsjuka kan vara en del utav en människa? På samma sätt som jag är snäll, positv, sprallig, kan då en annan vara svartsjuk?
Jag har trillat dit och därför tvingats bekantskapat mig med just svartsjuka. Inte för att jag själv har varit det utan för att en annan som jag umgåtts med har varit det. Vilket har varit jobbigt, ibland till och med förjävligt att leva med. Personer som är sådana där riktiga blodiglar på en och som dessutom är svartsjuka, de tar enorm enrgi. För mig blev det både livslust och energi. För det blir som att leva i ett fängelse, man vet inte riktigt vart gränserna går eller efter vilka regler man ska handla. Ibland är det fritt fram medans det imorgon kan vara förbjudet. Fast.. kan det inte vara bra att ha den där svartsjukan någong gång med? Bara en liten snutt, så att det fortfarande är sunt.
Trots den där tanken om någon slags sundhet skulle finnas i svartsjukan så känner jag mig skeptisk till det. Däremot tycker jag att lyssna på magkänslan och gå efter sitt hjärta är sunt. Något som jag måste lära mig att göra. För jag vill gärna tro bara för att jag inte vill att den jag tycker om ska vara den som sedan hugger mig i ryggen. Tråkigt nog brukar jag alltid råka illa ut då jag inte lyssnar till känslan. Alltså är detta något jag måste och ska öva upp. För nu har det gått upp för mig att magkänlsan stämmer oftast.