EMELIEFANNY - BLOGGEN ÄR AVSLUTAD

Nu måste jag få ur mig lite skit och bloggen som så många gånger förr har hjälpt mig, får göra det igen.

Jag har alltid varit envis, super envis. Haft viljan om att vara självständig och lätt som en plätt kunnat bli hur frustrerad som helst när det inte går som jag vill. Jag är ingen person med överskott utav tålamod när det kommer till att hantera folk och vilja. Där går min gräns. Däremot är jag super på att fiska!
Som liten kunde man säkert ha jätte roligt åt mitt humör - för hur gulligt var det inte med en envis liten flicka på fyra år som inte var "tött"? Supersött.. tyckte min morfar och mormor i alla fall som fick tampas med mitt humör då mamma skulle föda barn. Då var jag bara så där liten och puttinuttit envis. Nu, idag är jag fortfarande envis skillanden ligger på att jag är fjorton år och beter mig likadant som jag gjorde för tio år sedan. Idag är det inte lika ofta men värre då det väl brister. Jag står på mig lite för mycket och är klumpig när jag uttrycker mig vissa gånger.
Jag kan bli galen då mamma inte förstår mig. För det är så det blir: att min älskade mamma som är min trygghet får ta alla dessa smäller. Skogstokig, helt hysterisk, arg som ett bi. Hur vet jag inte. Jag vet bara att ibland så blir saker inte som jag vill, ibland förstår inte mamma vad jag menar, ibland är inte jag på så bra humör och då.. TJOFF, PANG, BOM. Det går utav bara farten sen får tiden laga det som brast. Vilket brukar vara max en trettio minuter. Sen kommer ångesten och träffar mig i ett slag i magen, så hårt, så fruktansvärt hårt. Både chocken och kraften slår luften ur mina lungor och tvingar upp tårar, vilket får mig att börja tjuta och kippa efter andan. Då går det upp för mig hur förbannat dum jag faktiskt är vissa gånger.
Det är jätte, jätte svårt att sätta ord, döma och betygsätta mig själv och mina handlingar.
Antingen är jag för snäll eller för hård mot mig själv. Eller.. för ärlig, för sanningen får mig att rygga tillbaka. Jag vill inte vara som jag är. Inte en sådan där som folk inte kan hantera, den där personen som folk trippar på tå för, bara för att man inte vill "väcka den björn som sover".

Jag vet inte vilken som är den bästa metoden att använda sig av för att undvika ilska. Ilskeutbrott. Att räkna till tio är inte min grej. Funkar inte och har inte gjort underverk för mig.

Trots att jag fortfarande kämpar på för att lyckas framhäva dubbelt så mycket mer utav den positiva delen av mig som jag besitter. Så har jag lyckats göra några "underverk". Under sommaren har jag lärt mig mycket och ordnat upp en massa med mig själv. Det är lite som att medla med förnuft och envishet. Den ena vill fortsätta vara rapp i käften medans den andra tycker att det räcker med sådanna barnsligheter nu. Punkt! Medans envisheten tycker att det låter som en logisk och rimlig grej, men ändå tycker att den har rätten att säga till och sura lite grand. Om nu inte mycket.. Bara för att. Det är ju så bekvämt. Just då man gör det, då man säger det.
Jätte krångligt, jobbigt och ett ständigt surr var det i mitt huvud under en lång tid. Det var en massa pusselbitar som skulle pusslas ihop, vissa var alldeles för spetsiga, en del för trubbiga. Så en del finslipning behövdes göras och så, vips. Eller ja, nästan vips. Var jag en självsäker tjej, med tusen gånger bättre självkänsla än innan. Så där positiv, glad och trevlig. Jag var en person som hade lättare att krypa sig in i ett och annat hjärta. Att stanna kvar när jag väl fått platsen har inte varit den största konsten. För har man låtit mig in på de grunder att jag är den jag är - då bjuder jag inte på några överaskningar utan är som jag är. Förutom positiva överaskningar då.. för vi hoppas.

Vad jag vill säga med detta är, förlåt för alla mina misstag, snedsteg och alla jävla tabbar. Hemska som lindriga. Förlåt för mitt sätt att kunna brusa ut i total vårdslöshet. Jag kan med viss marginal be om ursäkt för att jag kan vara så brutal och dramatisk i mitt sätt att tänka som utrycka mig.

Jag ska kämpa så förbannat jäkla mycket för att vänja mig av mina utbrott.

Sist men inte minst, tack, mamma, pappa och syster som får ta de riktiga smällarna men ändå lyckas stå ut med det. Tack för att ni orkar med mig och försöker vara tålmodiga. Tack, tack, tack!  ♥