OM MIG & OSÄKERHETEN
För ett år sen visste jag knappt vem jag själv var, jag gömde mig någonstans bakom ett hårt skal. Som egentligen inte var så där jätte hårt, när pansarvagnar tappert envisas med att försöka komma igenom nöts det där skalet ut - det blir slitet, svagt och ohållbart. Det hände även mig.
Som de allra kristna folket ber till gud och promt flikar in gud så fort de får tillfälle till det, svor jag högt, klagade och bara gnällde. Ingenting var bra för mig, aldrig räckte någon eller något till för mig. När mor min sa det under den tiden även när hon nu påpekar på hur jag har varit, har det kännts alldeles för hårt för att kunna ta till sig. Att acceptera att jag har varit avudsjuk, osäker och rädd har varit svårt. Det är inga ord som klingar vackert och det passar då mindre in i en beskrivning av en person. Det är ord som sänker den som går under denna "termen" och skriker fara samtidigt som de bara gapar av något obeskrivligt, något som sänder ut en känsla som vrider magen ut och in och sårar andra. NU, kan jag acceptera och se tillbaka - stirra sanningen i vit ögat, utan den där ögonbindeln förnekelse. Jag har varit en jävla satmara som har kunnat muttra bög tillräckligt högt till och om den där killen med åtsittande jeans, tight skjorta, kortklippt hår, stora glasögon och runt gåendes med en handväska på axeln (extremt exempel för långsamt fattande personer). Vilket inte har handlat ett sus om fördomar, för vilken läggning man har och vilket utseende, eller klädstil man själv har, har inget alls att göra med varandra. Det vet jag!
Däremot har det för min del handlat om avudsjuka.. över att han som just släntrade förbi såg helt oberörd ut över vad andra tycker, tänker eller säger om honom. För vem skulle inte vilja ha det så, bara få vara obekymrad?! Då jag själv stog där och bara kände mig misslyckad och var totalt j*vla upptagen med att oroa mig för hur andra såg på mig, gick han bara förbi mig, struntade i mig och fick det att se så lätt ut.
Nu idag är jag en aningen blyg och fortfarande lite osäker tjej, något som jag accpeterar och jobbar på. Jag vet att man varken kan vara eller gör allt, något som jag alltid har vetat. Men det är först på senare tid som jag har förstått mening med det där. För det ligger någonting i det. Jag vill ju för tusan inte vara allt, det skulle innebära världens snällaste, mest omtyckta, populäraste, gulligaste men också mördare, elak, falsk och en hel del mer.. Vilket jag absolut inte under några som helst omständigheter vill vara. Sen är det ju en viss skillnad på vad man vill och vad verkligehten innebär. Då syftar jag först och främst på mig själv, för jag vet att jag kan vara elak, otroligt t.o.m. Därmed mitt hettsiga humör som har en tendes att brusa upp med en storstyrka. Men alla har vi våra skavanker, utsida som insida. Och om man nu inte är riktigt "fixad" inom sig borde man kanske lägga ner mer enrgi på att bli en bättre människa än sitt yttre! Så tycker iaf jag!
Jag sätter då i alla fall högre värde på en person med ett fint inre än ett till, kanske synes vackert yttre. Fast då är det ju också fråga om vad man tycker är vacker eller inte och vad man värdesätter mest - det är en inviduell fråga, så som de mesta är här i världen, nämligen inviduellt. Det finns inget som heter du är ful eller du är vacker, utan egentligen jag tycker att du är vacker, om nu så är fallet. Det är inget folk brukar säga nu, så vitt jag vet, men kanske något man borde tänka på.. Smaken är som baken och för att en tycker illa om dig brakar inte hela din tillvaro ihop.. om du nu tänker ett steg längre. Men om nu en person gillar dig betyder det inte att alla gör det och där med hela världen svävar på rosa moln, som just du. Det jag menar är att man inte ska haka upp sig på en grej, vare sig att om de är bra eller dåligt utan fokusera sig på bra saker, samtidigt som man kan hantera kritik och annat skit på ett vettigt sätt. Inte bara skaka av sig det. För i grund och botten hamnar nog den skiten i skorna då och samlas tills den står en upp till hakan. KONFRONTERA istället, om inte personen.. dig själv. Så att saker tas i tu med.
Jag tror att det är bättre.
Oj nu kom jag ut på villo vägar. Vad jag ville komma fram till var att jag, nu idag är en ganska självsäker tjej. Istället för att sitta inklämd i ett hörn och inte bli hörd, står jag upp för vad jag är och den jag är likaså mina åsikter. Jag är som jag tidigare nämt envis och kämpar för rättvisa, jag ogillar sådana som gör skilnad på en mäniska och en mäniska. Det är fel! Vi i Sverige har det hur bra som helst, om man nu jämför så borde vi inte gnälla. Men vi har inte ännu gjort oss av hela kastsystemet, bara tagigt bort de fattiga samt allt elände och de orättvisor kring lagarna.
Så känner jag nu, men man ska inte glöma bort att jag är fjorton år och fortfarande utan en viss kunskap om saker. Jag ska tilläga en sak om att jag inte längre "sitter i ett hörn", jag är inte heller så där synlig och känd utav mig. Då jag gärna håller mig till liten grupp med personer som jag gillar, och litar på. Så gillar jag också ensamhet till en viss grad jag behöver också en viss dos av den. Ensamhet är som medicin för den tjuriga sidan av mig. Som vi alla har, om inte synlig, gömd långt inom en själv. Och kanske är den tjurigheten falrigare än den offentliga..?
Jag kan bjuda på mig själv utan att känna mig bortgjord, jag kan öppna käften utan att ångra och ta tillbaka det mesta, jag kan se ut hur jag vill - bara jag själv trivs med det, vara med den jag vill utan att undra vad andra tycker m.m.. Alla är relativt nya egenskaper som erfarenheter och bara så härliga. Livet är så mycket lättare så här. Men än har jag mycket att jobba på, som sagt ingen är perfekt, vilket ingen heller kommer bli. Men man kan alltid bli bättre och det är alltid något!
Som de allra kristna folket ber till gud och promt flikar in gud så fort de får tillfälle till det, svor jag högt, klagade och bara gnällde. Ingenting var bra för mig, aldrig räckte någon eller något till för mig. När mor min sa det under den tiden även när hon nu påpekar på hur jag har varit, har det kännts alldeles för hårt för att kunna ta till sig. Att acceptera att jag har varit avudsjuk, osäker och rädd har varit svårt. Det är inga ord som klingar vackert och det passar då mindre in i en beskrivning av en person. Det är ord som sänker den som går under denna "termen" och skriker fara samtidigt som de bara gapar av något obeskrivligt, något som sänder ut en känsla som vrider magen ut och in och sårar andra. NU, kan jag acceptera och se tillbaka - stirra sanningen i vit ögat, utan den där ögonbindeln förnekelse. Jag har varit en jävla satmara som har kunnat muttra bög tillräckligt högt till och om den där killen med åtsittande jeans, tight skjorta, kortklippt hår, stora glasögon och runt gåendes med en handväska på axeln (extremt exempel för långsamt fattande personer). Vilket inte har handlat ett sus om fördomar, för vilken läggning man har och vilket utseende, eller klädstil man själv har, har inget alls att göra med varandra. Det vet jag!
Däremot har det för min del handlat om avudsjuka.. över att han som just släntrade förbi såg helt oberörd ut över vad andra tycker, tänker eller säger om honom. För vem skulle inte vilja ha det så, bara få vara obekymrad?! Då jag själv stog där och bara kände mig misslyckad och var totalt j*vla upptagen med att oroa mig för hur andra såg på mig, gick han bara förbi mig, struntade i mig och fick det att se så lätt ut.
Nu idag är jag en aningen blyg och fortfarande lite osäker tjej, något som jag accpeterar och jobbar på. Jag vet att man varken kan vara eller gör allt, något som jag alltid har vetat. Men det är först på senare tid som jag har förstått mening med det där. För det ligger någonting i det. Jag vill ju för tusan inte vara allt, det skulle innebära världens snällaste, mest omtyckta, populäraste, gulligaste men också mördare, elak, falsk och en hel del mer.. Vilket jag absolut inte under några som helst omständigheter vill vara. Sen är det ju en viss skillnad på vad man vill och vad verkligehten innebär. Då syftar jag först och främst på mig själv, för jag vet att jag kan vara elak, otroligt t.o.m. Därmed mitt hettsiga humör som har en tendes att brusa upp med en storstyrka. Men alla har vi våra skavanker, utsida som insida. Och om man nu inte är riktigt "fixad" inom sig borde man kanske lägga ner mer enrgi på att bli en bättre människa än sitt yttre! Så tycker iaf jag!
Jag sätter då i alla fall högre värde på en person med ett fint inre än ett till, kanske synes vackert yttre. Fast då är det ju också fråga om vad man tycker är vacker eller inte och vad man värdesätter mest - det är en inviduell fråga, så som de mesta är här i världen, nämligen inviduellt. Det finns inget som heter du är ful eller du är vacker, utan egentligen jag tycker att du är vacker, om nu så är fallet. Det är inget folk brukar säga nu, så vitt jag vet, men kanske något man borde tänka på.. Smaken är som baken och för att en tycker illa om dig brakar inte hela din tillvaro ihop.. om du nu tänker ett steg längre. Men om nu en person gillar dig betyder det inte att alla gör det och där med hela världen svävar på rosa moln, som just du. Det jag menar är att man inte ska haka upp sig på en grej, vare sig att om de är bra eller dåligt utan fokusera sig på bra saker, samtidigt som man kan hantera kritik och annat skit på ett vettigt sätt. Inte bara skaka av sig det. För i grund och botten hamnar nog den skiten i skorna då och samlas tills den står en upp till hakan. KONFRONTERA istället, om inte personen.. dig själv. Så att saker tas i tu med.
Jag tror att det är bättre.
Oj nu kom jag ut på villo vägar. Vad jag ville komma fram till var att jag, nu idag är en ganska självsäker tjej. Istället för att sitta inklämd i ett hörn och inte bli hörd, står jag upp för vad jag är och den jag är likaså mina åsikter. Jag är som jag tidigare nämt envis och kämpar för rättvisa, jag ogillar sådana som gör skilnad på en mäniska och en mäniska. Det är fel! Vi i Sverige har det hur bra som helst, om man nu jämför så borde vi inte gnälla. Men vi har inte ännu gjort oss av hela kastsystemet, bara tagigt bort de fattiga samt allt elände och de orättvisor kring lagarna.
Så känner jag nu, men man ska inte glöma bort att jag är fjorton år och fortfarande utan en viss kunskap om saker. Jag ska tilläga en sak om att jag inte längre "sitter i ett hörn", jag är inte heller så där synlig och känd utav mig. Då jag gärna håller mig till liten grupp med personer som jag gillar, och litar på. Så gillar jag också ensamhet till en viss grad jag behöver också en viss dos av den. Ensamhet är som medicin för den tjuriga sidan av mig. Som vi alla har, om inte synlig, gömd långt inom en själv. Och kanske är den tjurigheten falrigare än den offentliga..?
Jag kan bjuda på mig själv utan att känna mig bortgjord, jag kan öppna käften utan att ångra och ta tillbaka det mesta, jag kan se ut hur jag vill - bara jag själv trivs med det, vara med den jag vill utan att undra vad andra tycker m.m.. Alla är relativt nya egenskaper som erfarenheter och bara så härliga. Livet är så mycket lättare så här. Men än har jag mycket att jobba på, som sagt ingen är perfekt, vilket ingen heller kommer bli. Men man kan alltid bli bättre och det är alltid något!
Kommentarer
Trackback
Till Startsidan
