NATTETID I EN ANNAN TID
Min förvirrning är stor just nu och jag ägnar mig till att fundera, som alltid vid denna tiden på dygnet.
Jag har väldigt svårt för att leva mitt liv efter mina egna värderingar och känslor. Hjärtat och förnuftet säger en sak medans tanken vänsterprasslar med det orelistiska.
De banor jag tänker i, som skapar en gnagande oro, stress och jobbig ångest: är de som säger titta här och där. Du har inte de som dem har. Så hur ska du någonsin lyckas? Just nu nöter min hjärna ut frågan om jag i framtiden kommer hamna utanför det socialalivet. En väldigt konstig tanke egentligen. Jag är som sagt speciell, lite svår hanterad men också väldigt anpassningsbar. Teorin bakom varför och hur jag skulle puttas ut från de sociala är att jag känner mig så mycket äldre än mina jämgamla. De allra flesta åtminstone. Jag tycker nämligen själv att jag har växt ifrån att ha som ursäkt att jag bara är ett barn, det är därför jag inte fattar de och de.
Så hur ska jag nu finna ro och lycka om jag bara tar ut olycka som kanske inte ens finns, i förskott?!
Jag trivs oftast med mig själv och är riktigt stolt över den jag är. Jag är bra! Det vet jag, jag vet att jag deler den åsikten med andra människor. Men hur många, lika många som hon som går förbi mitt fönster eller han som bor mitt emot min poslåda? Kommer det någonsin komma nya som kan se mig på det sett som jag och de runt omkring mig ser mig nu? Hur många kommer stanna? Att saker förändras med tiden, det är jag väl medveten. Det gäller även min oro som har tagit en ny riktning. I våras ville jag bara dra täcker över huvudet, aldrig mer ta ett steg, trycka på paus och stanna i mitt trygga bo, där jag skulle låta stora floder rinna ned för min kind. Jag var så rädd för förändring. Det fanns inget som sa att förändringar är härliga, nyttiga, bra och spännande. Tvärtom. Just vad det än nu gällande min oro. Nu är jag rädd att jag kommer stanna så här, att ingen förändring ska drabba mig. Om så, en negativ sådan som river ner och tar allt bra som jag älskar.
Min oro inför framtiden är anorlunda och jag är inte längre rädd för tiden längre fram. Utan vågar kämpa för den, se min ovishet som en stor möjlighet. Jag kan göra vad jag vill med mitt liv!
Jag vet att jag varken kommer finna ro eller lycka genom att tänka på saker jag inte ännu har en endast liten möjlighet till att påverka.
Lycka är att leva i nuet samt i den värld där hjärtat har lika stor plats som tanken och förnuftet.
Nu jäklar ska jag en gång för alla rycka upp mig och öpnna den inre dörr som jag hållt stängd. Där jag gömt min glädje och min energi. Jag ska öva mig på att både lyssna och se de tecken som gör mig blind.
Inte ta ut olycka i förtid, eller dra förhastade slutsatser.
Den dagen min mardröm blir verklighet kommer jag fråga mig själv varför jag aldrig tog vara på den tiden som va. Förmodligen kommer jag gå och ångra mig. Så nu ska jag börja leva här, inte fyra, sex eller tre år framåt!
Jag har väldigt svårt för att leva mitt liv efter mina egna värderingar och känslor. Hjärtat och förnuftet säger en sak medans tanken vänsterprasslar med det orelistiska.
De banor jag tänker i, som skapar en gnagande oro, stress och jobbig ångest: är de som säger titta här och där. Du har inte de som dem har. Så hur ska du någonsin lyckas? Just nu nöter min hjärna ut frågan om jag i framtiden kommer hamna utanför det socialalivet. En väldigt konstig tanke egentligen. Jag är som sagt speciell, lite svår hanterad men också väldigt anpassningsbar. Teorin bakom varför och hur jag skulle puttas ut från de sociala är att jag känner mig så mycket äldre än mina jämgamla. De allra flesta åtminstone. Jag tycker nämligen själv att jag har växt ifrån att ha som ursäkt att jag bara är ett barn, det är därför jag inte fattar de och de.
Så hur ska jag nu finna ro och lycka om jag bara tar ut olycka som kanske inte ens finns, i förskott?!
Jag trivs oftast med mig själv och är riktigt stolt över den jag är. Jag är bra! Det vet jag, jag vet att jag deler den åsikten med andra människor. Men hur många, lika många som hon som går förbi mitt fönster eller han som bor mitt emot min poslåda? Kommer det någonsin komma nya som kan se mig på det sett som jag och de runt omkring mig ser mig nu? Hur många kommer stanna? Att saker förändras med tiden, det är jag väl medveten. Det gäller även min oro som har tagit en ny riktning. I våras ville jag bara dra täcker över huvudet, aldrig mer ta ett steg, trycka på paus och stanna i mitt trygga bo, där jag skulle låta stora floder rinna ned för min kind. Jag var så rädd för förändring. Det fanns inget som sa att förändringar är härliga, nyttiga, bra och spännande. Tvärtom. Just vad det än nu gällande min oro. Nu är jag rädd att jag kommer stanna så här, att ingen förändring ska drabba mig. Om så, en negativ sådan som river ner och tar allt bra som jag älskar.
Min oro inför framtiden är anorlunda och jag är inte längre rädd för tiden längre fram. Utan vågar kämpa för den, se min ovishet som en stor möjlighet. Jag kan göra vad jag vill med mitt liv!
Jag vet att jag varken kommer finna ro eller lycka genom att tänka på saker jag inte ännu har en endast liten möjlighet till att påverka.
Lycka är att leva i nuet samt i den värld där hjärtat har lika stor plats som tanken och förnuftet.
Nu jäklar ska jag en gång för alla rycka upp mig och öpnna den inre dörr som jag hållt stängd. Där jag gömt min glädje och min energi. Jag ska öva mig på att både lyssna och se de tecken som gör mig blind.
Inte ta ut olycka i förtid, eller dra förhastade slutsatser.
Den dagen min mardröm blir verklighet kommer jag fråga mig själv varför jag aldrig tog vara på den tiden som va. Förmodligen kommer jag gå och ångra mig. Så nu ska jag börja leva här, inte fyra, sex eller tre år framåt!
Kommentarer
Trackback
Till Startsidan
