Du söker dig mer ofta in i dimman.
Sitter ensam, tror att allt är bra. Du vill inte lyssna till mig.
För det jag har att säga är sådant som når in och berör.
Det är bortom alla trygga murar, så nära livet, men du är inte redo än.

Du har sagt till mig att jag borde skruva ner, ta det lugnt
och bli snäll. Bete mig lite vuxet och sluta vara så barnslig.
Jag sa till dig att vi kan prata imorgon, när du inte befinner dig i ditt rus.
Men imorgon känns så långt bort
för vem har du blivit?


Du sa förut att det är tragiskt med de som rusat bort från allt.
De som valt den där sörjan före allt.
Stackars sate, märker du inte att du förlorar mig?
Jag har vänt, orkar inte se, vill inte höra, vägrar känna.
Men jag väntar. På att du ska inse vad du gjort.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback