EMELIEFANNY - BLOGGEN ÄR AVSLUTAD

PANG BOM.. så befinner jag mig där igen, ännu en gång.
Vet inte vad jag ska göra, för hur mycket jag än försöker så duger det inte. Du är aldrig nöjd och jag har en känsla av att du alltid vill ändra på något med mig. Jag är ledsen men det är så här jag är. Vad vill du att jag ska säga när det är så självklart. Du ljuger mig rakt upp i ansiktet, kan inte stå upp för det du gör. För du bara gör.
Det slår blixtrar och det gör ont i huvudet. Något som är instängt i en bur, vill ut.
Hur är det möjligt att hat och kärlek kan ligga så nära varandra?!
Hur ska du förstå om du inte vill lyssna? Jag har försökt att berätta, jag har skrivit till dig, jag har skrikit efter dig.. jag har skadat dig. Jag bär ett elände med mig och det är tufft att leva med mig. Vad du inte förstår är att det är tufft även för mig. För du bara dömer, tycker och tror. Får jag fråga dig, vart hittade du rätten till att trampa och skada mitt huvud någonstans?
Måste jobba på de och de, och de. Du vägrar prata med mig, men däremot leker du gärna den viskande fågeln, i en annas öra. Jag vet inte vad jag ska tro om mig själv längre.
Jag har ett inre kaos, ett hjärta som är tungt, jag vilar mitt huvud uppe i det blå.
Med båda fötterna på jorden undrar jag varför inte du också ställer dig stadigt ner.
Du svävar. Älskade du. Uppe i det blå.

Någon och något har fått mig att fråga mig om inte jag har en skruv lös.. ett litet bokstavsbarn. Gillar du alfabetet? Nej, jag trodde väl inte det.
Jag har varit här förut och jag vill inte hit igen, men det bryr du dig inte i. Inte jag heller. Det vet jag nu.