EMELIEFANNY - BLOGGEN ÄR AVSLUTAD

Har man levt i fjorton år har man inte mycket till livshistoria, men jag tänkte att det kunde vara kul att börja från noll. Berätta om utveckling som person, framsteg i skola såsom misstag. Nästa år fyller jag på med vad som hänt under de 365 dagar sedan jag skrivit detta.



Våren nittiosex, den fjärde mars föddes en lite flicka som skulle fått namnet Miakela dock visade hon sig vara en liten Emelie. I andra namn har jag fått namnet Fanny. Som liten har jag fått höra att jag var en lugn flicka, envis, glad och snäll. Trotsåldern är ju en ålder försig och har inget med personligheten att göra, men visst var jag dum och trotsande. Mesta dels har jag nog varit en lugn liten unge. Något som senare skulle ändras.. 
Vid tre månaders ålder lärde jag mig att sitta.
Den människa jag är idag, just nu i skrivande stund kan man mycket väl känna igenom i den lilla dam som jag var då. Det allra, allra första jag sa var pappa och sedan mormor - momo. Min kära morfar fick namnet moffa. Två stycken underbara människa. Vilket jag med hela hjärtat också menar. Jag har de två att tacka mycket. Allra helst min mormor, som faktiskt var min allra bästa vän. En person som jag idag kan känna igenom till en viss grad i. Vid sex års ålder fick jag veta att min allra finaste, närmaste släkting (borträknat från familj) var sjuk. Jag fick veta detta före mamma, vilket är en liten historia i sig, vid det tillfället trodde jag att det bara var något tillfälle. Vilket jag senare skulle få bevis på att det inte var. Cancer tog hennes liv, endast femtiosex års ålder. Det kommer alltid vara ett mysterium för mig varför just hon skulle behöva försvinna från mig. En stor trygghet. Folk måste dö för att vi andra ska kunna ta vara på våra liv. Grymt, men det finns något i det.
Efter mormors död, gled jag och morfar isär. Under en tid, idag har vi kontakt, jag tar dock avstånd från hans nya liv. Ett val som jag har gjort, och någonstans förstår han mig. Om det är i hjärtat, eller huvudet har jag ingen aning om. Anledningen till att vi gick från bästa kontakten i världen till den minsta jag någonsin åskådat, är att jag skrämmdes utav ett hem som fyllts utav två person. En mormor och en morfar. Att det nu var tyst och tomt, gjorde ont i mig. Hade jag stannat hade jag förmodligen gått sönder.
Det där med vänner och kompisar var under en tid en enkel sak, medans det sen övergick till svårt. Första året i mellanstadiet började med, uppbryt, osökerhet, bråk och tjafs. Till sexan jämnade det ut sig och vi blev en enda stor, härlig grupp - ett gäng goa människor. Vart de idag befinner sig, det har jag inte en aning om. Vissa har blivit, svin, andra har börjat växa baklänges. Inget att göra åt, alla förändras, det har sinna för-och nackdelar. Jag kan stolt säga att jag ALDRIG under denna bråkiga tid mobbat någon. Däremot har jag nog som många andra ängnat mig åt fjanterier inom små tjejgrupper. Av misstag lär man sig!
Hur gick det sen då?
Genom Lovisa träffade jag Sara som jag hängde ihop med, om jag ska utrycka mig rätt. Vi blev en liten umgängeskrets om tre stycken. Som ägnade sig åt skvaller och mycket annat.. Det finns inte så mycket mer att säga. Jag trodde att jag levde i en dröm. Sen visade det sig, när jag fått upp ögonen att det aldrig varit min dröm. Det har aldrig varit i närheten av mina drömmar.
Till sjuan var det bara jag och Lovisa som höll ihop. Jag var dum och naiv och rycktes helt enkelt med. Jag tänker inte säga att jag inte valde att göra det jag gjorde, för det gjorde jag! Däremot, har vi alla något eller någon vi är väldigt svaga för. Jag började tillbringa helger borta, lyssna på annan musik, prata anorlunda och gömma mig utanför allt som egentligen var jag. Jag vann mycket som jag senare förlorade. Förlusten var absolut till min fördel. Det ser jag idag. Jag har alltid haft kul tillsammans med Lovisa, vi umgås fortfarande och vi har fortfarande kul tillsammans. Även om jag nu inser hur fel vissa saker som jag gjort varit. Kommer jag inte ångra det, det tjänar ingenting till när jag inte kan få de ogjorda. Det kändes så rätt just då. Det säger inte att det var rätt - men för mig kändes det rätt, det står jag för lika mycket som jag ser snedsteget i det! Jag kommer dock inte berätta om något utav detta. Inte under några som helst omständigheter. Även om jag står för det, tror jag inte folk som läser kan hålla sig ifrån att döma, stämpla och lägga mig i ett fack. Och det tycker jag vore väldigt trist.
En tid med elände, efter elände tog vid i början av december förra året. Det känns fel, men det är rätt - ätstörningar. Hårt, kallt fel och läskigt.. det sticker i min tunga när jag laddar för att säga det. Trots att jag aldrig har velat släppa taget om denna, "HAN" Ana, älskade, ja många namn har den haft, så har jag alltid vetat att det varit fel. Det går inte att beskriva hur det känns. Man slits mellan liv och död, det värsta är att man liksom fastnar i helvetet. Är en känsla tillräckligt stark väger den över vad huvudet säger. Det var just han. Han var stark och sanningen det rätta. Även om vintern var piss, med det ständiga frysandet, tappande av hår, ont i ben, muskler, huvud. Sömnproblem, ångest. Så var sommaren värst. Bland det värsta som jag gjort. Idag är jag världens duktigaste. Jag äter utan ångest, men räknar kalorier, planerar mina matintag dagen före, med miniräknare. Väger mig varje morgon, eftermiddag och kväll. Sammanlagt tio gånger. MEN det viktigaste; jag mår så mycket bättre! Det är ett beroende och en sjukdom, även om jag inte varit direkt smal någongång. Sommaren lärde mig mycket annat och blev en vändning i andra gerjer än bara detta. Jag lärde mig hantera kriser, ångest och oro. Att bli självsäker och fick se vad en viss person går för. Lärorikt. Något jag idag är glad för, men då dränkte i tårar.

Nu går jag åttan och har nästan exakt 1,5 år kvar i grundskolan. Jag är fokuserad och strävar hela tiden efter mina mål. Jag har bytt ut mina förra kompisar mot en vän. En person som jag trivs med, älskar att umgås med och som inte tillåter mig att behöva oroa mig över om denne talar sanning.
Lycka för mig handlar inte om antal, utan om kvalite. Känns det rätt - ja, då är det oftast rätt.. för just dig.
Jag är positiv, glad, allvarlig, en tänkare, vissa humörsvänginar. Jag kan växla från framåt till att gå bakat och tjura mig genom timmar. Jag jobbar på det och jag är kanon duktig. Speciella intressen? Hm.. ja, inredning, kläder, skönhet. Mer finns, men jag är dålig på att komma ihåg sånt när det gäller. Vägen fram till idag har inte varit rolig jämt, inte heller lätt, men det är de små sakerna man får glädjas åt. De få stunderna av äkta lycka som får en att fortsätta vandra.

Stav fel finns säkerligen i massor, jag har slarv skrivit, men rättar lite senare.. :)