SKRIVA ELLER INTE SKRIVA..
..det är frågan!
"Det är något som jag gör för min skull.. men det verkar som om jag inte kan skriva utan att bli sur, trött och arg när allt misstolkas. En fundering hinner gå ett helt varv innan den når mina öron, vilket innebär att den hunnit bli sanningen. Rykten, lögner. Kalla det vad man vill. Det har iaf gjort mig fundersam, det har slitet på det roliga med att dela med sig. Att dela är att ge utan att få. Om så få, är det rent ut sagt skit tillbaka.
När jag låste hade jag planernat att kunna öppna upp här igen, då jag blivit lite stadigare och lärt mig gå förbi en massa strunt och irriterande grejer. Dock vet jag inte om jag kommer kunna det. För det är gamar som läser. Folk som suger energi bättre än vad vampyrer suger blod. De som luskar ut negativa saker, bygger påståenden ur texter som är så oskyldig att en treåring skulle kunna läsa den. Känslor, åsikter, tankar och funderingar vänds upp och ner likt en pankaka som skickar alla goda till helvetet. Jag får inte må dåligt utan att någon ska slå på blåljusen på den gulabilen. Det blir rörelse på den sida man trott varit död och cirkusen är på besök i mitt liv. IGEN. Folk är som galna. Blir som tokiga för minsta lilla grej.
Jag kan inte tänka jag, utan att tänka vad kommer de tro eller säga. Hemskt, men sant.
Elefanter, girafer, apor och krokodiler. Rena rama djungeln. Klumpiga, stressad, vissa till och med höga.
Jag har inte speciellt svårt att stå på mig och mina åsikter, men det är riktigt svårt när det man lever för, eller efter pekas ut som fel. Jag kan inte rå för vad jag känner, däremot har jag ansvar över mina handlingar. Bloggen tar upp mycket om känslor, där släpper man ut ord som tynger. Verkligheten, är där jag tar ansvar över mina handlingar. Folk måste förstå att det som är skrivet inte behöver betyda att man handlar efter det."
Denna texten hittade jag i mitt arkiv. Lite grand stämmer fortfarande, vilket som så delar jag iaf med mig utav den.
"Det är något som jag gör för min skull.. men det verkar som om jag inte kan skriva utan att bli sur, trött och arg när allt misstolkas. En fundering hinner gå ett helt varv innan den når mina öron, vilket innebär att den hunnit bli sanningen. Rykten, lögner. Kalla det vad man vill. Det har iaf gjort mig fundersam, det har slitet på det roliga med att dela med sig. Att dela är att ge utan att få. Om så få, är det rent ut sagt skit tillbaka.
När jag låste hade jag planernat att kunna öppna upp här igen, då jag blivit lite stadigare och lärt mig gå förbi en massa strunt och irriterande grejer. Dock vet jag inte om jag kommer kunna det. För det är gamar som läser. Folk som suger energi bättre än vad vampyrer suger blod. De som luskar ut negativa saker, bygger påståenden ur texter som är så oskyldig att en treåring skulle kunna läsa den. Känslor, åsikter, tankar och funderingar vänds upp och ner likt en pankaka som skickar alla goda till helvetet. Jag får inte må dåligt utan att någon ska slå på blåljusen på den gulabilen. Det blir rörelse på den sida man trott varit död och cirkusen är på besök i mitt liv. IGEN. Folk är som galna. Blir som tokiga för minsta lilla grej.
Jag kan inte tänka jag, utan att tänka vad kommer de tro eller säga. Hemskt, men sant.
Elefanter, girafer, apor och krokodiler. Rena rama djungeln. Klumpiga, stressad, vissa till och med höga.
Jag har inte speciellt svårt att stå på mig och mina åsikter, men det är riktigt svårt när det man lever för, eller efter pekas ut som fel. Jag kan inte rå för vad jag känner, däremot har jag ansvar över mina handlingar. Bloggen tar upp mycket om känslor, där släpper man ut ord som tynger. Verkligheten, är där jag tar ansvar över mina handlingar. Folk måste förstå att det som är skrivet inte behöver betyda att man handlar efter det."
Denna texten hittade jag i mitt arkiv. Lite grand stämmer fortfarande, vilket som så delar jag iaf med mig utav den.
Kommentarer
Trackback
Till Startsidan
